Riskbedömningar och beslutsfattande

Och för att riskbedömningarna ska leda till något, måste vi fatta beslut om vad som behöver göras och ibland även när eller rent av hur detta behöver göras. Bland annat utifrån riskbedömningarnas resultat, men även utifrån annan information.

Nu tänkte jag lyfta fram lite kring vad forskningen säger om den här typen av problematik.

Den typen av beslut vi många gånger arbetar med i samband med räddningsinsatser, kan sägas falla inom ramarna för ett så kallat dynamiskt beslutsfattande. Dynamiskt beslutsfattande känne­tecknas, generellt, av fyra saker:

• en serie beslut är nödvändiga för att nå ett mål, där vart och ett av besluten endast kan finnas i och vara giltiga i ett visst sam­manhang
• dessa beslut är inte oberoende av varandra, senare beslut påverkas av ti­digare beslut, vilka i sin tur kommer att påverka senare beslut,
• underlaget för besluten förändras, dels av sig självt (på grund av situationens utveckling) och dels som en följd av tidigare beslut,
• besluten (serien av beslut) utförs i realtid.

En dynamisk beslutssituation består således av en situation med ett eller flera problem som ska lösas. För att lösa detta eller dessa problem krävs flera beslut i sekvens som är riktade mot samma mål (att lösa proble­met/problemen) och att beslutsfattaren får information om de olika beslutens påver­kan på sammanhanget.

Det kan då också finnas möjligheter att i senare beslut korrigera eventuella negativa konsekvenser av tidigare beslut i sekvensen. Dessutom förändras situationen med tiden, dels som en följd av beslut och dels av sig själv. Detta låter mer komplicerat än vad det är, men det är samtidigt mer komplext än vad det kan tyckas. Det är mycket vi måste ha koll på.

Vid en räddningsinsats måste vi normalt fatta ett flertal beslut för att uppnå målet med insatsen, där mål med insatsen är en beslutsprocess i sig självt. Varje beslut vi fattar under insatsen kommer att påverka vad som händer efter beslutet.

Komplexiteten består i att i förväg veta vilken effekt ett beslut har och vilken påverkan det kommer ha på den fortsatta utvecklingen av händelseförloppet. Många gånger har vi en tämligen god kunskap om till exempel hur olika åtgärder påverkar ett händelseförlopp.

Men ju fler sådana åtgärder vi beslutar om att genomföra, och ju mer utspridda dessa olika åtgärder är i tiden och i rummet, desto svårare blir det att i förväg se effekterna. Här spelar såväl kunskap som erfarenhet en stor roll.

I många branscher, inklusive räddningstjänsten, påtalas många gånger hur viktigt det är med erfarenhet. Detta är inte nödvändigtvis felaktigt, men erfarenhet kan ha brister i minst fyra avseenden:

1 kunskap om tillgängliga eller möjliga åtgärdsalternativ – vi håller oss gärna till det vi kan (tror oss kunna) eller är vana vid (tror oss vara vana vid)

2 kunskap om de olika alternativens konsekvenser – vissa åtgärder används sällan eller endast i specifika situationer, vilket begränsar kunskapen om konsekvenserna

3 praktisk erfarenhet om hur man iscensätter de olika åtgärdsalternativen – det finns inget så praktiskt som en god teori, men teori måste kunna omsättas i praktiken

4 alternativens eventuella förankring i erfarenhet – att ha gjort en sak en gång ger ingen erfarenhet och att ha gjort en sak många gånger ger inte heller nödvändigtvis någon erfarenhet

Risken är att man agerar utifrån ”falsk” erfarenhet, det vill säga något som är i stället för faktisk erfarenhet, sedermera transformerad till kunskap, är en gissning, en chansning, en handlings- eller tankereflex, ett hugskott eller ett infall.

Beslutsfattaren kanske griper efter ett halmstrå i ett desperat försök att reda ut situationen. Och det kan vara svårt att veta om ett visst beslut om en viss åtgärd faktiskt är korrekt, eller om det är en chansning.

I situationer vi många gånger ställs inför, finns det även fördröjningar. Det tar tid att få information och det tar tid att omsätta ett beslut i praktisk handling. I värsta fall är vårt agerande inte längre giltigt när beslut omsätts i praktisk handling.

Allt detta sammantaget, och mer därtill, medför att det vi gör vid räddningsinsatser inte alltid blir det absolut bästa vi egentligen skulle kunna åstadkomma. Den information vi har tillgänglig är ofullständig, tiden är emot oss, våra beslut är inte alltid rationella och vi kan ha svårt att kommunicera det vi vill ha gjort.

Istället behöver vi kanske tala i termer av ett rimligt beslutsfattande, ett beslutsfattande som inte är optimalt men som någotsånär uppfyller det vi vill åstadkomma. Och utifrån detta måste vi då precisera efterhand. Vi kanske inte är bättre än så, även om vi gärna vill tro något annat. Huvudsaken torde vara att vårt agerande inte försämrar situationen.

Många gånger är det bättre att göra något, vad som helst, än att inte göra något alls. Men det vet vi inte förrän efteråt, och knappt då ens.