Riskbedömning – komplext och kontinuerligt arbete

Men samtidigt torde det inte komma som någon större överraskning att riskbedömningar rimligtvis sedan lång tid utgjort en viktig grund för allt arbete på en skadeplats. Vi vill ju inte att någon, varken egen personal eller tredje man, ska komma till skada. I synnerhet inte som en konsekvens av det arbete vi bedriver på skadeplatsen.

Frågan är vad denna riskbedömning ska, kan eller bör omfatta och hur den ska, kan eller bör genomföras. Men även vad den ska, kan eller bör leda till. Inget av detta är helt okomplicerat.

Problemet med riskbedömningar i samband med pågående räddningsinsatser är bland annat att dessa måste ske på bristfälligt underlag, i såväl korta som långa tidsperspektiv, under tidspress och där vi samtidigt många gånger också måste vidta åtgärder allt eftersom.

Vi har helt enkelt inte varken tid eller möjlighet att göra någon fulländad riskbedömning. Detta kan då i sig utgöra grund för att faktiskt ta oss tid och skaffa oss ett tillräckligt bra underlag för att göra en så bra riskbedömning som möjligt.

Och allt eftersom tiden förlöper och vi får ökad precision i beslutsunderlaget, måste vi kontinuerligt förbättra våra riskbedömningar. Att sätta in personal enbart utifrån erfarenheter från tidigare händelser duger inte.

Något förenklat kan sägas att riskbedömningar för skadeplatsarbete bör ske i (minst) två nivåer. En som är mer övergripande och baseras på samtliga de risker som finns inom insatsområdet. Ett resultat av denna riskbedömning bör rimligtvis användas som underlag för en anpassning av förmågan.

Ett enkelt exempel: ett insatsområde med en relativt stor andel kemisk processindustri, bör rimligtvis ha förmåga att hantera eventuella olyckor vid den här typen av verksamhet. Detta bör då återspeglas i såväl organisationen som i tillgänglig utrustning och inte minst i utbildning och övning. Utrustning, utbildning, övning samt resurser i övrigt torde då kunna vara föremål för eventuella justeringar, om riskbedömningen pekar på detta.

Detta är väl då den relativt enkla sidan av riskbedömningar, eftersom det borde finnas möjligheter att avsätta de resurser och den tid detta arbete kräver.

Svårigheten kan tänkas ligga i att fånga upp förändringar i insatsområdets riskbild. Exempel på förändringar som kan föranleda en ny riskbedömning kan vara nybyggnation, förändrade trafikflöden eller en ökning av antalet solcellsinstallationer. Och sådana förändringar i bedömningsunderlaget sker ju hela tiden.

Den andra nivån på riskbedömningar blir något klurigare. Innan en insats påbörjas, och även under en pågående insats, ska det genomföras en riskbedömning vid den aktuella händelsen, så att insatsen kan planeras och organiseras med avseende på skyddet för primärt egen personal. Beroende på slutsatserna från denna riskbedömning, måste insatsen anpassas så att den kan genomföras på ett säkert och effektivt sätt.

Detta kan ju få till följd att vi inte alls genomför vissa åtgärder, att vi genomför vissa åtgärder med restriktioner eller att vi endast genomför väldigt specifika åtgärder.

Riskbedömningen handlar om att väga de risker som finns eller som kan uppstå, mot de åtgärder vi kan sätta in och de fördelar detta kan innebära. Men även om hur vi på olika sätt kan reducera de risker som finns i insatssituationen.

Faktorer som vi bland annat kan tänkas behöva ta hänsyn kan vara ett utsläppt ämnes egenskaper, brandspridningshastighet, byggnadsdelars bärförmåga, brandgasers genomsiktlighet, brandgasers brännbarhet, vindförhållanden, resursers förmåga, stabilitet hos ett trafikskadat fordon, och en mängd andra faktorer där endast fantasin sätter gräns.

Dessutom måste vi ha kunskap kring de faktorer som vi själva bidrar med: hur vår skyddsutrustning fungerar, vad som händer vid olika åtgärder för brandgasventilation, vilka risker ett klippverktyg kan bidra med, mm.

Men, och detta är viktigt att komma ihåg, de förhållanden som skapar risker på en skadeplats baseras i stor utsträckning på fysikaliska eller kemiska egenskaper. Och för att kunna bedöma de risker detta innebär, måste vi vara ganska kunniga inom dessa områden. Vi måste ha goda kunskaper i och förstå de naturlagar som styr och påverkar hur saker och ting förhåller sig och fungerar.

En riskbedömning är ju inte heller någonting som görs endast en gång. Det måste vara en kontinuerlig process, där vi hela tiden väger situationen, händelseutvecklingen och de åtgärder vi gör mot de risker detta kan innebära.

Oavsett om det sker förändringar eller inte i situationens utveckling, måste detta återspeglas i denna kontinuerliga riskbedömning. Och i synnerhet måste det återspeglas i de olika typer av åtgärder vi vidtar för att hantera riskerna.

Det är också väldigt lätt att hävda att riskbedömning är gjord. Men är vi inte väl insatta i problematiken kring olyckors förlopp och utveckling, är det lätt att det blir floskelbingo av det hela.

Att göra en riskbedömning räcker inte. Riskbedömningen måste också leda till något. Den är en viktig del av vårt beslutsunderlag vid räddningsinsatser. Att hantera risker ingår i räddningstjänstuppdraget och det är inget vi kan ducka för.