Effektiv simulering kräver skicklig instruktör

En simulering är då ett sätt att återskapa en verklighet i en kontrollerad miljö. Huvudsyftet med simulering är att användaren (studenten) lättare ska kunna dra slutsatser om hur vissa saker är i verkligheten, dvs det finns ett pedagogiskt syfte med simuleringen.

Men det finns också ett visst inslag av säkerhet, kanske i synnerhet i räddningstjänstsammanhang. Hur intressant (kul…) det än är att under kontrollerade (?) former elda ner en byggnad, så finns det alltid ett visst inslag av osäkerhet med i bilden. Det finns också en miljöaspekt på det hela. Att i något slags pedagogiskt syfte tända eld på saker och ting i tid och otid kan i vissa fall vara motiverat, men det måste också ställas mot den miljöpåverkan som den typen av verksamhet bidrar med. Ibland är det är fullt motiverat, men långt ifrån alltid.

I princip vad vi än gör inom räddningstjänstutbildningen bygger på simuleringar, oavsett om det sker utifrån stillbilder, en ”obrännbar” byggnad, en tillknycklad bil eller en datorbaserad animering. Den sistnämnda varianten har under senare år kommit att ta allt större plats, men kan samtidigt vara den typen av simuleringar som har störst potential att ställa till det.

De objekt jag använder vid simuleringar är någon form av modell. En nedskalad eller avskalad bild av verkligheten. Problemet med modeller är att de sällan eller rent av aldrig kan göras allomfattande. Det finns således begränsningar i vad jag kan använda modellen, och därmed också simuleringen, till.

En modell är således utvecklad för att efterlikna en begränsad uppsättning egenskaper, som helt eller delvis står att finna i en motsvarande verklighet. När vi använder modellen under en simulering, måste såväl den som utsätts för modellen (i mitt fall en student) som den som ”kör” modellen (i mitt fall en instruktör) vara väl medveten om vilka begränsningar som finns i modellen.

Simuleringens resultat, som då bygger på en modell med vissa begränsningar, är således egentligen endast applicerbart i den miljö som simuleringen försöker återskapa. Men många gånger kan vi tillåta oss att extrapolera, åtminstone till en viss gräns. Detta är viktigt för lärandet.

Men, och här är ytterligare en aspekt som många tycks förbise, simuleringen kan aldrig bli bättre än de ingångsvärden som ges. Kvaliteten på simuleringen (och då också på resultatet av simuleringen) bygger således i mycket stort utsträckning på operatören (instruktören).

Jag tillhör dem som med viss regelbundenhet spelar datorspel och ofta då nätverksbaserade sådana. Eller för att uttrycka mig enklare: vi är ett hyfsat stort antal människor från hela världen som försöker skjuta prick på varandra, på en spelarena i form av ett slagfält, med syfte att ta mark från motståndaren.

Det finns en viss grad av realism i spelet, inte minst rent grafiskt. Det ser ut som ett slagfält och den utrustning som finns tillgänglig ser realistisk ut. Det är också säkert, eftersom jag efter en kväll framför datorn fortfarande inte har några håll i tröjan och inte använt några plåster. Och eventuellt bortsett från produktion och distribution av datorn och mjukvaran, är miljöpåverkan tämligen minimal. Realistiskt, säkert och miljömedvetet. Typ.

I botten finns det någon form av spelmotor som, utifrån vissa angivna kriterier, leder spelet framåt. Ha då i åtanke att stridssituationer är relativt ”enkla” att simulera och beskriva i ett antal algoritmer, medan räddningstjänstsituationer är något mer komplicerade. Det finns helt enkelt för många parametrar, kända och okända, som kommer påverka utfallet i en räddningstjänstsimulering.

Att beskriva detta i ett fåtal algoritmer som en spelmotor (en mjukvara) förstår låter sig inte göras med enkelhet.

Det stora problemet med simulatorer för räddningstjänstutbildning, är att i de simulatorer jag hittills mött är det i grund och botten en instruktör som är själva spelmotorn. Det spelar således ingen som helst roll hur grafiskt trovärdig simulatorn är, om inte instruktören kan leda spelet (simuleringen) framåt på ett trovärdigt sätt. Och detta oavsett om simuleringen sker i en fysisk utbildningsanordning, såsom en övningsbyggnad av stål, eller i en datorbaserad miljö.

Men problemet blir extra tydligt i mjukvarubaserade simulatorer, eftersom den grafiska miljön som kan skapas idag håller en ytterst hög klass.

En i grunden bra (vad det nu är) simulator som sköts av en usel instruktör, kommer att ge ett uselt utfall. Men en i grunden usel simulator som sköts av en excellent instruktör har faktiskt potential att ge ett tillfyllest utfall. Och detta oavsett om vi ska simulera ett stabsarbete, en brandsläckningsinsats eller en olycka med farliga ämnen.

Har instruktören inte en tämligen god grundkunskap kring staber och stabsarbete, brandförlopp och brandsläckningstaktik, respektive farliga ämnens egenskaper och taktik vid kemikalieolyckor, kommer studenten att få helt fel ingångsvärden för sitt lärande.

I en framtid kommer vi säkert till en punkt där det finns mjukvarubaserade simuleringsmiljöer som ger oss ytterligare pedagogiska verktyg. Men vi är inte där än. Långt ifrån.