Längtan efter att göra en insats

I ett klassrum i Revinge utanför Lund tittar ett 30-tal elever på bilder av bland andra Arnold Schwarzenegger och Renata Chlumska. Sedan följer diskussioner om vilka normer vi har i samhället och hur dessa skapas.
Det är elevernas första vecka på den två år långa, platsbundna utbildningen i skydd mot olyckor (SMO), varpå de flesta sedan börjar jobba som brandmän.
Vi pratar närmare med fyra av eleverna i klassen. Vad har de för förväntningar, förhoppningar och drömmar? Finns det något de oroar sig för? Blir det som de tänkt sig? Får de jobb efteråt?

Två gemensamma nämnare blir snabbt tydliga: intresset för idrott och hälsa samt längtan efter att göra en insats.
Felix Carlsson, 24, från Ängelholm pluggade tidigare till revisor i USA, samtidigt som han spelade college-basket.
– Jag följde i mina föräldrars fotspår men insåg efter ett år att jag ville jobba mer praktiskt, få hjälpa till. Hela mitt liv har jag hållit på med lagidrott, så samarbete är något jag tycker om. Ett tag funderade jag på polis men gillar inte våldet det kan innebära, berättar han.

Kajsa Olsson, 42, bosatt i Åhus, är utbildad ämneslärare i idrott och hemkunskap. Nu är hon tjänstledig från jobbet som studieadministratör på högskolan i Kristianstad. De senaste två åren har hon varit deltidsbrandman i Åhus efter att ha gått preparandutbildningen för räddningsinsats.
Hur kommer det sig att du blev deltidare?
– Det började med att jag kände mig instängd och outmanad på jobbet. Jag har alltid hållit på med idrott och friluftsliv: sprungit, cyklat, simmat, lyft tungt, varit ute i naturen. Sedan halkade en kvinna utanför vårt hus och bröt foten. Jag och min man hjälpte henne – jag fick världens adrenalinpåslag och tänkte ”så här skulle man jobba”. Det är fantastiskt roligt att vara deltidsbrandman och nu vill jag ta det ytterligare ett steg.

Patric Lundell, 35, kommer från Norrköping. De senaste sju åren har han bott i Chamonix, Frankrike, och bland annat jobbat som skidguide. Tidigare spelade han mycket ishockey.
Var det ett svårt val att lämna alplivet bakom sig?
– Jag sökte till SMO redan 2010. Då tackade jag nej eftersom jag ville göra annat just då. Nu har jag gjort det, så det känns som en bra tid och jag känner mig fortfarande sugen. Utmaningen med både det fysiska och psykiska lockar. Även gemenskapen, att få jobba tätt ihop, säger Patric.

Tim Berggren, 23, är stockholmaren som hunnit med mycket de senaste åren. Han har jobbat som personlig tränare och kostrådgivare, mekaniker, lagerarbetare, dörrvakt på krogar och dessutom rest runt i världen med ryggsäck. På sportsidan är det amerikansk fotboll och handboll som gäller.
– Det har varit väldigt intensiva år, samtidigt som det blev tydligt att jobb måndag till fredag på lager inte är för mig. Jag vill inte bara jobba för pengarna utan göra nytta och något som intresserar mig.

Alla fyra enas om att utbildningens praktiska delar är det de ser fram emot mest — både övningarna på skolan och liorna (lärande i arbete, det vill säga praktik). Samtidigt är inte teorin avskräckande.
– Jag vet ju redan att det praktiska är roligast. Vi fick se övningsområdet häromdagen, det är helt fantastiskt, utbrister Kajsa.
– Eftersom vi får släcka bränder och rökdyka så blir det på riktigt redan under utbildningen, säger Patric.
– Ja, just att man blir duglig som brandman ser jag fram emot. Jag jämför med lärarutbildningen, där känner man sig ovan när man börjar jobba. Här ska vi tränas mer på det som förväntas av oss, fortsätter Kajsa.
Som brandmän kommer ni uppleva tuffa situationer. Funderar ni mycket på den delen av yrket?
– Självklart. Samtidigt måste någon utföra det jobbet också. Jag tror det är svårt att veta hur lämpad man är förrän man har upplevt det, säger Tim.
– Själv har jag tänkt mycket på hemska scenarion. Bilkrascher till exempel, kanske där hela familjer är inblandade. Man måste ha det med sig, att så kan det bli. Jag tror det kräver psykisk förberedelse. Det är viktigt att det finns stöd, säger Patric.
– Och det finns det ju. Styrkeledaren har möjlighet att kalla in samtalsstöd. Jag har egen erfarenhet av att vi efter en insats suttit ner och pratat igenom den. För egen del tror jag det hjälper att man är där i en roll, menar Kajsa.
– Allra mest försöker jag tänka på vilken nytta brandmännen gör. Det måste vara en fantastisk känsla att få ut människor ur brinnande bilar och hus, tillägger Patric.
Ämnet normkritik går som en röd tråd genom utbildningen. Hur tänker ni kring normer på brandstationer?
– Jag har själv arbetat på platser där det varit ett tufft klimat med mobbningskultur. Så med den bakgrunden tycker jag det är bra att normkritik tas upp för att verka för ett bra arbetsklimat. Det kan vara okej med en viss jargong i lagom mängd men det måste finnas en gräns och balans och inte minst respekt, säger Patric.
– Ämnet är viktigt. Det är bra att vara medveten om maktstrukturer så man kan bidra till att normer förändras, snarare än att en enskild person ska behöva ändra sitt sätt att vara, menar Kajsa.

Efter SMO-utbildningen ser sig alla fyra som brandmän. Mest specifik är Felix som vill bli räddningsdykare. Det kräver i så fall vidareutbildning. Vattenlivräddningen är det han ser allra mest fram emot under de närmaste två åren.
– När jag läste på var det räddningsdykare som gav mig mest impulsiva, starka känslor. Både vatten- och rökdykare —  trots att jag aldrig testat att dyka. Däremot är jag en van simmare. Det ska bli väldigt spännande att se om det håller i sig eller om jag ändrar mig längs vägen.
Kajsa flikar in att även om hon tror hon vill bli brandman, finns en liten osäkerhet.
– Att gå den här utbildningen är främst en egoistisk grej för mig: jag kommer ha jättekul i två år. Sedan får vi se om jag går tillbaka till mitt gamla jobb — men just nu känns det ganska osannolikt.

Vad har eleverna för förväntningar, förhoppningar och drömmar? Finns det något de oroar sig för? Blir det som de tänkt sig? Får de jobb efteråt? Foto: Maria Hansen

Fotnot: Under vårterminen gör vi det andra av fyra planerade besök hos klass HT20.

Annorlunda hösttermin

Det blir en annorlunda hösttermin på MSB:s skolor. De enda som befinner sig i lektionssalarna i Revinge är de platsbundna eleverna som går första terminen på SMO – men snart väntar hemmastudier även för dom.

– De får lära känna varandra lite och komma in i studierna först, sedan kommer de läsa teorin i huvudsak på distans precis som de andra årskurserna, berättar läraren Marita Tillman och tillägger att det normalt sett kryllar av folk på området.

Förutom klassen som Tjugofyra7 har träffat, började en SMO-utbildning på distans under hösten. De eleverna åker till Revinge regelbundet för praktiska examinationer.
Det innebär att uppläggen för den platsbundna klassen och distansklassen kommer likna varandra mer än vanligt.

– Skillnaden är att distansklassen har ett fast schema med närträffsveckor då de gör sina praktiska delar. Den platsbundna klassen är inte låst till särskilda veckor, där kan teori och praktik varvas mer fritt. Vad som händer under 2021 är inte helt klarlagt än men det kommer komma riktlinjer för hur terminer ska genomföras, säger läraren Joakim Eringskog.

Fakta SMO

Skydd mot olyckor ger en examen i säkerhets- och räddningsarbete. Det innebär kompetens att arbeta främst inom den kommunala räddningstjänsten eller inom området skydd mot olyckor vid andra kommunala förvaltningar, statliga myndigheter eller företag.
Utbildningen är på två år och varvar teori med praktik. Den går att läsa på plats i Revinge eller Sandö alternativt på distans. Förutom ämnen som brand, risk, naturolyckor, farliga ämnen, akut omhändertagande, krisstöd och bemötande samt hälsa och livsstil läser eleverna exempelvis kommunikation och juridik. Även normkritik går igen som en röd tråd. Från och med i år ingår dessutom tillsyn och olycksförebyggande i utbildningen.