Hjälpen kommer närmare och underlag för rekrytering ökar
Genom att dela upp sina deltidsstyrkor i ännu mindre beståndsdelar utökar Jönköpings kommun möjligheterna att rekrytera i ytterområdena — och kommer dessutom betydligt närmare invånarna.
– Det är som att en strömbrytare slås om, man går in i ett ”mood” med full koncentration på jobbet, förklarar Maria Dugdale Sjöberg vid en av de nya ”fip-bilarna” i Norrahammar, söder om Jönköping.
Modellen där någon i deltidsstyrkan – en ”första insatsperson”, fip – tar med sig en liten brandbil hem och till jobbet för att kunna åka direkt till olycksplatsen har funnits i ett tjugotal år och sparar i dag värdefull tid i många av landets mindre orter.
I Jönköpings kommun plockar man nu isär deltidsstyrkorna ytterligare, och förser Norrhammarsområdet och Huskvarna med hela tre små fip-enheter vardera.
Härmed slås två flugor i samma smäll. Samtidigt som hjälpen flyttar ut i mer perifera områden dit den tidigare dröjt, ökar rekryteringsunderlaget med tusentals personer som inte skulle hunnit ta sig till brandstationen på de sex minuter som krävs för deltidsbrandmän i kommunen.
– Det räcker ju om tre man åker till brandstationen för att hämta de stora bilarna, konstaterar Göran Melin, biträdande räddningschef i Jönköping, som var med om framväxten av fip-konceptet i början av 2000-talet.
Nu pågår rekrytering till satsningen och de glänsande nya skåpbilar som innebär så många nya sifferkombinationer att det gissningsvis är en stor lättnad för SOS-operatörerna när kommunen övergår till dynamisk resurshantering i höst, det vill säga att närmaste enhet larmas oavsett gränser och stationstillhörighet.
– Logistiken med alla nya enheter i de finfördelade styrkorna är en utmaning, medger Göran Melin.
I den gamla bruksorten Norrahammar är Maria Dugdale Sjöberg och Johanna Kumlin ett par av dem som kommer att hålla beredskap var tredje vecka. Båda är relativt nya och har värvats genom styrkans aktiva sökande efter tjejer.
– Vid vissa händelser kan det vara lite läskigt att åka helt ensam, medger Johanna Kumlin som arbetar på lager och bor i Taberg som ligger en bra bit från Norrahammar.
– Oavsett vad som står på sökaren vet man inte vad som egentligen väntar när man kommer fram. Men vi pratar över radion och det tar inte många minuter innan befälet ansluter.
En fördel, menar hon, är att man inte blir kallad tillbaka lika ofta som i den stora bilen utan får köra fram till platsen, är med om mer och kan därmed lära sig snabbare.
– Man vet aldrig vad som händer när sökaren tjuter, det är en adrenalinkick, och att få hjälpa ger en så skön känsla. På vägen fram tänker jag på vad jag kan göra, vad jag har i bilen och vad jag ska säga, förklarar Maria Dugdale Sjöberg och berättar om glädjen i att få positiv återkoppling efter en lyckad insats som ett hjärtstopp.
Att vara deltidsbrandman på en liten ort kan innebära inblick i väldigt privata och jobbiga situationer hos de närmaste grannarna. Det är både för- och nackdelar med närheten, menar Johanna Kumlin.
– Det kan vara lättare att ty sig till någon man känner än om det kommer in en helt främmande människa.
Vid suicidhot samlas man dock ofta vid en brytpunkt och väntar in varandra innan man går fram.
Distansarbete är ett ord vi vant oss vid under pandemin, och även räddningstjänsten kommer att bli betydligt mer flexibel, tror Göran Melin.
– Det kan handla om beredskap som varierar beroende på geografi och tid på dygnet, fip och deltidsverksamheten skapar möjligheter. Lönekostnaden är densamma, de nya fip-bilarna kostar cirka 100 000 kronor årligen men samhällsvinsten är betydligt större. Enligt beräkningar från MSB ger varje satsad ”fip-krona” 14 kronor tillbaka.