Insatser kan sätta spår
Publicerad: 17 dec 2019 klockan 07:00
Av: Per Larsson
Senast uppdaterad: 01 jun 2021 klockan 11:54
Anställda inom blåljusorganisationer kan på skadeplats hamna i situationer som sätter sina spår. Ibland för livet. – Vi måste skapa en kultur där det är okej att säga att det berörde mig djupt. Och ha strategier för att bemöta det, säger Per Hassling.
GÖTEBORG
Tjugofyra7 berättade i förra numret om Patrik Jarl som drabbades av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), vilket utlöstes efter att han slutat som brandman.
Per Hassling är numera pensionär och uttalar sig som privatperson, men jobbade 37 år inom räddningstjänsten Storgöteborg. 20 år som brandman och därefter 17 år med personalfrågor på HR-avdelningen.
Han har varit med när personal drabbats av psykisk ohälsa, organisationen har utmanats flera gånger.
Efter diskoteksbranden vid Backaplan 1998, när 63 ungdomar brann inne, mådde många av de 150 brandmännen på insatsen dåligt efteråt.
– De sov dåligt, kunde inte koncentrera sig på jobbet, vardagen och det vardagliga arbetet blev ointressant. De flesta återhämtade sig ganska snabbt från symtomen. Men det fanns några som fick PTSD. För dem blev händelsen en vattendelare i livet. De förändrades, stod inte ut med att riskera hamna i en liknande situation igen, säger Per Hassling.
Då hade räddningstjänsten redan tagit psykisk ohälsa på allvar. Insikten kom 1990 i samband med branden på fartyget Scandinavian Star då 159 personer dog.
– Det var då vi började arbeta med kamratstöd. På 80-talet pratade ingen om det. Efter Scandinavian Star insåg man behovet av att förebygga, och du som anställd ska känna till riskerna i arbetet. Det är klart man berörs när andra lider, annars har man ingen empati.
– Man måste vara effektiv på skadeplats och ha kontroll över sina känslor, men det är viktigt att släppa den kontrollen efteråt och erkänna att man berördes. Egentligen är det naturligt att en del behöver djupare hjälp för att förstå vad de varit med om.
Vad man lär sig av en insats, vad man lär sig om sina kollegor och sig själv, är ett sätt att skapa en lärande kultur, anser Per Hassling.
– Det skapar sätt att förbereda sig inför nästa gång. Sker ett självmord vid järnvägen behöver man ha resurser att ta hand om lokföraren och de som såg det hända.
– Vi kan skydda oss själva genom att jobba två och två, ha dubbla handskar när man plockar kroppsdelar så man inte känner värmen, använda griptänger så vi inte behöver böja oss och komma för nära. Det finns en massa smågrejer som minskar sinnesintrycken och sänker stressnivån.
I trappan av påverkan handlar det först om självinsikt, därefter att gruppen kan prata respektfullt i svåra situationer. När något utöver det normala inträffat har Storgöteborg 15 utbildade kamratstödjare i beredskap som kan kallas in för avlastande samtal. Stabschef eller insatsledare kan omgående aktivera kamratstödet.
– Kamratstödet är som en högtryckstvätt, man går in och blåser av. Men om det behövs individstöd, om någon visar posttraumatiska störningar; det är inget kamratstödjare ska syssla med. Det är en diagnos som kräver behandling.
Däremot kan man med kamratstödet skapa en kultur där man fångar upp personer som inte återhämtar sig från svåra situationer.
– Det kan bli mycket positivt för arbetsklimatet.
Hos företagshälsovården har Storgöteborg tillgång till psykolog, och även avtal om specialpsykolog för svårare ohälsa.
– En vanlig psykolog har inte kompetens att bearbeta trauman, det kräver specialistutbildning. Den resursen bör en räddningstjänst ha tillgång till, hjälpen kan vara livskvalitéavgörande. Hos oss används tjänsten några gånger om året.
Hur säker kan vara på att hitta de som mår dåligt?
– Det kan man inte vara, och kommer aldrig vara.
Effekten av att inte få hjälp blir att den drabbade själv hanterar sina problem.
– Den stress man befinner sig i hanteras ofta med självmedicinering. Det kan vara alkohol, tabletter, överdrivet idrottande för att fokusera på annat, eller ökad riskbenägenhet.
Skulle ni hanterat situationen efter diskoteksbranden annorlunda i dag?
– Generellt skull vi jobba lika med att tidigt fånga upp och genomföra samtal. Men jag tror vi skulle vara noggrannare med uppföljningen. Det fanns nog fler då som skulle mått bra av individuellt stöd.
Per Hassling konstaterar att personer som söker sig till jobb inom blåljus har en viss personlighet; robusthet, de stimuleras av svåra situationer som utmanar.
– Göra skillnad på skadeplats är viktigt för många. Men personlighetsdraget att vara först fram på skadeplats innebär också problem ibland när man blir för offensiv. Den personen kanske inte värderar situationen rätt, inte gör riskanalys för att se när det blir farligt för egen del. Varje positiv egenskap har en negativ baksida om den överdrivs.