Vilja att hjälpa före krav - sökande ökade med 250 procent

Kyrkvaktmästaren Olivia Palmquists huvudarbetsgivare är Roslagens västra pastorat. Hennes chef Peder Lundin är styrkeledare och hade flera gånger frågat Olivia om inte hon också skulle bli en del av räddningstjänsten.

Till slut gick hon med på att testa. Nu har hon varit brandman i Rimbo ett år.

– Jag hjälper folk på mitt vanliga jobb också, men som brandman får jag känna mig ännu mer behövd. Och så är det roligt att göra nya saker.

Hon stämmer bra in på Norrtäljes analys av varför en person väljer att bli brandman.

Viljan att hjälpa är ofta det viktigaste skälet, följt av en önskan om att känna samhörighet och stolthet, och att utvecklas. Den ekonomiska ersättningen är inte oviktig, men sällan den främsta drivkraften.

Liksom de flesta andra räddningstjänster har Norrtälje haft svårt att bemanna deltidsstationerna. När Magnus Wallin tillträdde som räddningschef 2015 pågick diskussioner om att lägga ner en station.

– Vi hade näsan precis ovanför vattenytan. Beredskapen kunde hållas tack vare medarbetare som ställde upp och tog extraveckor, berättar Magnus Wallin.

Fyra anställda fick göra en utredning om hur räddningstjänsten ska kunna rekrytera fler och behålla brandmännen längre.

Utredarna konstaterade att det finns en tradition av att söka folk genom att börja räkna upp kraven: du ska ha körkort; bo nära brandstationen; klara villkoren i AFS 2007:7 (arbetsmiljöföreskrifterna för rök- och kemdykning).

Norrtälje vände på det: lät annonserna ta fasta på viljan att hjälpa, såg till att annonser och broschyrer var proffsigt utformade och började använda fler kommunikationskanaler som Facebook.

På ett år ökade antalet sökande med 250 procent, från 30 till 105 personer. Antalet kvinnor som sökte ökade med 1 000 procent (!), från tre till 33.
Ökningen ledde till att kommunen nominerades till Svenska Jämställdhetspriset 2018, och hotet mot småstationerna avvärjdes.

Magnus Wallin betonar att Norrtälje inte har sänkt kraven för anställning. När så många söker är det förstås också många fler som inte blir antagna. Men testerna ska inte upplevas som en hånfull utslagningssituation.

– Den som inte blir antagen första gången kanske blir det nästa gång, efter att ha tränat lite mer. Vi ser alla som potentiella medarbetare och som ambassadörer för räddningstjänsten.

Norrtälje har slutat prata om heltids- och deltidsbrandmän. Alla är brandmän, och termen räddningstjänstpersonal i beredskap används definitivt inte. Ingen utanför branschen vet vad RiB är.

De som jobbar på ytterstationerna har precis som de heltidsanställda fått stationskläder. På varje station finns fackböcker så att alla ska kunna läsa på och öka sin kunskap, viktiga delar för att bygga samhörighet och stolthet.

Att någon vill bli brandman är en sak. Att få huvudarbetsgivarna att gå med på att en anställd ibland akut måste slänga sig iväg från jobbet är en annan.

I Norrtälje kommun uppmärksammas huvudarbetsgivarna i annonser på temat "Tack för att vi får låna en hjälte!" och räddningstjänsten har tryckt dekaler till arbetsplatserna med texten "Här jobbar en brandman".

En sådan dekal sitter på dörren vid Beijers byggmarknad i Grisslehamn.
Filialchefen Robert Andersson är odelat positiv till att två medarbetare har brandmannajour var fjärde vecka. Utryckningarna har inte skett så ofta att det gett någon belastning för företaget.

– Däremot är det stora fördelar, om det skulle hända olyckor vid lastning och lossning, till exempel, och det är förstås jättebra med anställda som är bra på hjärt- och lungräddning.

– Och för bygden är det jätteviktigt att den här tryggheten finns.