Utreddes på 90-talet - då var planet för dyrt

Frågan utreddes 1995-1996 av dåvarande Räddningsverket som rekommenderade inköp.

Trots det blev det inget köp. Omständigheter som kan ha spelat in var att de två somrar som planen hyrdes in var de skogsbrandsfattigaste i mannaminne. Det regnade mest.

– Det brann nästan ingenting, jag tror aldrig det brunnit så lite i skogen, berättar en av utredarna, Lennart Larsson, MSB.

Annat var det tre år tidigare.

– 1992 var det flera stora skogsbränder, bland annat på Gotland och på gränsen mellan Skåne och Småland. Det gjorde att det höjdes röster om att Sverige borde ha en flygplansresurs för att släcka skogsbränder.

Två år senare brann det återigen i skogen. Sommaren 1994 inträffade inte mindre än 2 500 skogsbränder och släckkostnaderna beräknades till 80 miljoner kronor.

Av Rådet för räddningstjänst fick Räddningsverket uppdraget att i en förstudie analysera om flygplan för skogsbrandssläckning var en lämplig resurs för Sverige. Lennart Larsson och en kollega började med att analysera sex av skogsbränderna och hur mycket vatten man kan få fram med olika släckmetoder.

– Vi kom fram till att man får fram mycket mer vatten på kort tid med ett flygplan och det bestämdes att vi skulle satsa på ett tvåårigt försöksprojekt. Första sommaren hyrde vi in ett kanadensiskt Canadair-215 med besättning. Andra året fick vi med det modernare Canadair CL-415 för en symbolisk summa.

Man insåg tidigt att det inte är försvarbart att köpa in flygplan enbart för att släcka skogsbränder ett par veckor.

– Vi kontaktade Kustbevakningen och de nappade för de skulle just byta ut sin flygflotta. För deras del var det intressant att få ett amfibieplan som kunde landa på vattnet för att till exempel kunna ta prover på oljeutsläpp vilket man annars gör med fartyg.

Året efter rekordsommaren brann det nästan inte alls. Det var så få bränder att planen skickades till Finland för att släcka brand i en torvmosse. Under de två åren som planen hyrdes kom de att sättas in vid elva skogsbränder. Trots få insatser var räddningstjänsten mycket imponerad av släckförmågan.

Kustbevakningen var om möjligt ännu mer positiv och såg en mängd användningsområden från spaning, transport av fartygsbesättningar och inspektörer, transport av skadade, fungera som dykplattform och utläggning av oljelänsor. Man såg behov av modifieringar som möjlighet att ta med en större båt och att planet förses med ett vinschsystem.

– De var väldigt intresserade och hade alltid med en av sina piloter i Canadair-planet för inskolning.

Projektgruppen föreslog en fortsättning med ytterligare ett år av operationell leasing av en CL-415 samt att ett underlag borde tas fram för upphandling av en CL-415 med lånefinansiering.

Rapporten lämnades till regeringen med upplysningen att varken Kustbevakningen eller Räddningsverket hade utrymme i ordinarie budgetar utan att det skulle behöva avsättas ytterligare pengar. Därefter hördes inget mer om rapporten.

– Vi fick uppfattningen att det handlade om för mycket pengar, säger Lennart Larsson.

Fakta/Canadair

Beräknade kostnader 1997

• Grundpriset i grundutförande för CL-415 var 19,5 miljoner USD + reservdelslager + Ground Support Equipment = totalpris 25,9 miljoner USD
• Till detta kan läggas en årlig underhållskostnad på ca 0,5 miljoner USD samt en instruktionspilot första året på ca 0,2 miljoner USD.
• Modifiering för anpassning till Kustbevakningens behov redovisade en plan i tre faser, totalpriset för den modifieringen beräknades till 10,5 miljoner USD.
• Totalt 37,1 miljoner USD vilket med dåvarande dollarkurs på ca 7.70 kronor motsvarade ca 285 miljoner kronor.