Skogsbränderna kan kosta halv miljard

– Men prognosen för 2019 är väldigt osäker, säger Torkel Schlegel, biträdande enhetschef på Rättsfunktionen.

Klart är att de 300 miljoner som regeringen tillsköt i början av augusti inte kommer att räcka. Alla ansökningar om ersättning har inte kommit in än, men prognosen för 2018 är 350 miljoner kronor och upp till ytterligare 150 miljoner 2019.

– Osäkerheten beror på att det är många olika kostnadstyper och extremt många kommuner inblandade, både drabbade och hjälpande. Vi har också använt oss av flygande resurser på ett mer omfattande sätt än vi är vana, och det är kostnadsdrivande. Det är en form av kostnadsutfall som vi aldrig har sett förut och prognosarbetet, beroende på sin komplexitet, har varit väldigt svårt att göra.

Kostnaderna fördelar sig lite grovt på en tredjedel flygande resurser, en tredjedel personal och en tredjedel material. Den budget MSB haft för räddningstjänstersättningar under många år är 21 miljoner kronor. Som jämförelse var förra årets utfall elva miljoner. Västmanlandsbranden 2014 kostade under 120 miljoner.

– Omfattningen och komplexiteten av sommarens händelser har varit långt utanför vad vi har sett någon gång tidigare. Vi har haft ett antal riktigt stora bränder men i vissa regioner har det också varit en intensiv belastning i form av många samtidigt pågående bränder som på ett sätt jag inte tror vi har sett förut.

I början av juni inträffade samtidigt tre stora bränder i Sala och då uppkom frågan om de i ersättningssammanhang kunde ses som en brand som ska redovisas samlat, eller om redovisningen måste brytas isär med en självrisk för varje brand. Det kan ha stor betydelse för kommunerna eftersom självrisken beräknas efter kommunens skatteintäkter och varierar från under 100 000 kronor upp till 46 miljoner.

– Vi beslöt då tidigt att skapa en ny praxis och se det som en insats. I praktiken hade det varit omöjligt att bryta ner det. Resurserna som användes kom i huvudsak från andra kommuner och de roterades mellan brandplatserna. Räddningsledningen i Sala-Heby hade lagts ut på Storstockholm och man såg det ledningsmässigt som en insats. Dessutom går det här sättet att leda hand i hand med vad kommunerna och MSB utvecklat, det här är systemledning.
Det viktiga för att omfattas av denna nya praxis är att insatserna sker under en sammanhängande tidsperiod, att räddningsinsatsen både betraktats som en insats och letts som en insats.

– Om de kriterierna är uppfyllda är vi numera beredda att betrakta det som en insats ersättningsmässigt. Det ska naturligtvis vara samma olyckstyp. Om det pågår tre bränder och samtidigt pågår det en översvämning, det skulle vi inte säga är en insats.

Den nya praxisen fick stor betydelse för de bränder som inträffade senare under sommaren i Ljusdal och Jämtland. Det finns även andra utmaningar. Ersättningen till kommunerna är lagreglerad men hur och vad som ska ersättas bygger på ett gammalt Allmänt råd från Räddningsverket.

– Det är skrivet utifrån lite mindre bränder, täcker inte alla situationer och vid långa brandförlopp stämmer inte schablonerna. För vissa typer av material får kommunerna en viss överkompensation. Å andra sidan kanske det finns andra typer av kostnader där man får en underkompensation. Det är en framtida utmaning för MSB att ge ut nya råd eller vägledningar för hur kostnader ska redovisas och ersättas. MSB behöver också ge kommunerna ett mer utvecklat stöd för att hantera ersättningsfrågorna.

En annan komplicerad fråga som under sommaren fick en omfattningen som inte förekommit tidigare är insatser av frivilliga. Regeringen sköt till 25 miljoner men de öronmärktes för frivilligorganisationerna och gäller främst administration. Där beräknas kostnaderna till knappt två miljoner.

Den som tas ut med tjänsteplikt av räddningsledaren har rätt till ersättning med samma nivå som brandman deltid. De allra flesta frivilliga deltog på något sätt i räddningsinsatsen. Antingen direkt i räddningsinsatsen, eller indirekt med logistik och livsmedelsförsörjning.

– Därmed har vi betraktat det som att de ingick i räddningsinsatsen. Mat till brandmännen är en del av räddningstjänstkostnaden.

Den största frivilliginsatsen gjordes i Ljusdal och frivilliga där har hittills ansökt om 6,5 miljoner kronor.

– Även de som deltar frivilligt men inte fick räddningsledarens explicita samtycke måste vi rimligen ersätta på samma nivå. Man kan inte ersätta ett arbete olika bara för att man inte förstått att man skulle få räddningsledarens uppmärksamhet. Kan man visa att man varit med och gjort nytta i räddningsinsatsen ersätts man som en del av räddningsinsatsen. Då blir det lika för alla, säger Torkel Schlegel.