Reportage

– Går inte att avvakta och grubbla över eget skydd

Ett inferno på Drottninggatan, möjlig hotbild på skadeplatsen. Hur agerar insatspersonal då vid ankomst?

Ulf Leijon– Det var inte mycket att fundera över, bara att börja arbeta. Går inte avvakta och grubbla över eget skydd medan allmänheten hjälper till, säger Ulf Leijon, skadeplatschef på larmet.

Stora olycksplatser har många brandmän upplevt. Vid bränder kan finnas risk för övertändning som förändrar situationen drastiskt.

Men att inte veta om det finns ett antagonistiskt hot bakom ryggen samtidigt som liv ska räddas, det är något annat att förhålla sig till.

– Snabb utrymning av olycksområdet och avspärrningar är viktigt, gör det lättare att upptäcka om någon är där som inte borde vara det. Nu hade vi kraftigt beväpnad polis med skyddsutrustning runt oss. Ur den synvinkeln kände jag mig inte hotad och det gav arbetsro, säger Ulf Leijon och fortsätter:

– Sen är det möjligt att det kan finnas hot ändå. Men om det sprängts en bomb i närheten hade det nog inte spelat någon roll vilken position jag haft. Och vi ägnade oss åt livräddning, det måste man komma ihåg.

Storstockholms brandförsvar hade cirka 50 brandmän och befäl på skadeplatsen och runt 40 personer arbetade i stabs- och ledningsfunktioner under insatsen. Förutom att släcka branden i lastbilen som körde in i Åhléns varuhus var huvuduppgiften sjukvård och losstagning.

Olycksplatsen var lastbilens hela färdväg, cirka 500 meter, och det var rusningstid en fredag. Komplext.

– I en sådan situation är det svårt att prioritera. De som är först på plats börjar där första larmet kommit in. När vi anlände var det fullt utvecklad brand i lastbilshytten, om inte den släckts hade nog större delen av Åhléns förstörts.

Det fanns snabbt misstankar om outlöst bomb på lastbilen.

Fick veta att den nyligen stulits, så vi uteslöt bomb på flaket, det tar tid att lasta. Vi gick fram så skyddat vi kunde, upptäckte två personer under lastbilen som vi inte visste hur skadade de var. En visade sig vara avliden, den andre fick vi bort. När det var gjort började man tänka om.

Hur bedömer man då vad som behöver göras i förhållande till eventuella risker?

– Det är dialog med poliserna om hur de säkrat upp. Man måste väga risker mot vad man får ut av det man tänker göra

Ganska snabbt utökades avspärrningarna till ytterligare ett kvarter, Leijon och en kollega var skadeplatschefer för varsitt område. Insatsen hamnade ganska tidigt i ett statiskt läge, det handlade om att få skadade till sjukhus.

– Väktarna gjorde ett jättejobb med att tömma varuhus och gator, det tycker jag de inte fått tillräckligt erkännande för. Många ur allmänheten gjorde också bra insatser.

Er egen insats?

– Med facit i hand finns det detaljer vi kunde gjort bättre. Men det hade inte gjort någon skillnad för de skadade, där hade vi inte kunnat göra så mycket annorlunda.

På tisdagen samma vecka fick Ulf Leijon ta del av det program personalen ska utbildas i för att utöka samarbetet med polisen vid terrorattacker.
Tre dagar senare gick larmet till Åhléns.

– Vi måste förbereda oss så vi gör så bra jobb som möjligt. Det är inte sista gången det händer.

Den extra sjukvårdsutbildning man fått och de sjukvårdsbälten alla bär kom till nytta.

– Det gjorde att alla kunde jobba med varsin patient, vi hjälpte fler snabbare. När skadade avlider efter såna här händelser är det oftast på grund av förblödning.