Olyckan skapade band

Den dramatiska olyckan och en inte mindre dramatisk räddningsinsats har skapat en nära kontakt mellan drabbade och räddare.
Det gjorde att Callis Blom ett år efter olyckan beslöt att kalla till en träff mellan pojkarna, deras föräldrar och räddningspersonalen.

– Jag har följt familjerna hela tiden och både killarna och föräldrarna har haft mycket funderingar. Räddningspersonalen gjorde något utöver det vanliga och det är värdefullt både för dem och ungdomarna att räta ut frågetecken. Inte minst vill jag sprida budskapet att aldrig ge upp, säger Callis Blom.

Träffen blev känslosam med många kramar och tårar. Leo blev svårast skadad och hans mamma Linn berättade om resan från bottenlös förtvivlan till oerhörd tacksamhet över att Leo och hans kompisar överlevde.

– Efter hjärnröntgen var det nattsvart, det var fråga om man skulle fortsätta de livsuppehållande åtgärderna. De som kom för överflyttning från Trondheim till Karolinska trodde att de hämtade två donationsfall.

Gabriels kroppstemperatur uppmättes till 18 grader. Leos var ännu lägre, 14,5 grader, och till följd av den svåra nedkylningen drabbades båda av akut livshotande cirkulationstillstånd. Vid det 14:e försöket att köra igång hjärtat, efter 6,5 timmar, lyckades läkarna få Gabriels hjärta att slå. Både han och Patrik är idag fullt återställda medan Leo fått en betydligt längre och tuffare resa. Han drabbades av muskelförlust i benen och har fortfarande problem med hjärntrötthet och närminne. Men att han överhuvudtaget lever är inget mindre än ett mirakel.

– Hans armar var så uppsvällda att läkarna tvingades skära upp dem för att undvika muskeldöd. När han vaknade upp efter tolv dagar var han totalförlamad, berättar Linn Wågberg, som tillsammans med Gabriel och Patriks familjer hade med sig en gåva till räddningspersonalen.

– Alla har påpekat att framförallt hjärt-lungmaskinen var helt avgörande samt att ni påbörjade HLR direkt och fortsatte. Hade ni inte gjort det hade vi förlorat våra söner. Det känns futtigt att tacka, men man vill åtminstone ha sagt det och vi har köpt tre träd som en påminnelse om att de tre lever och att ni gjorde skillnad.

För räddningspersonalen var träffen värdefull. Inte minst för att sekretess gör att de sällan får veta vad som hänt drabbade efter en insats

– Den bästa belöning vi kunde få är att se er sitta här, sa Niclas Persson, räddningsledare under olyckan.

Återträffen inleddes med en samling på brandstationen i Åre där räddningspersonalen gav sin bild av händelsen. Föräldrarna berättade om sin resa.  Från det chockartade telefonsamtalet från lägerprästen – som inte kunde svara ja på frågan om pojkarna levde – till intensivvården och rehabiliteringen. På eftermiddagen besöktes olyckplatsen vid sjön Ånn, omkring tre och en halv mil väster om Åre. För föräldrarna blev det en stark upplevelse.

– Man känner sig känslomässigt urladdad, men det känns jätteviktigt att vi varit här uppe, säger Patriks pappa Pelle Arvinder.

– Det är en stor del av vår familjs liv, kommer alltid att vara det. Nu har vi fått sett det här och det känns det som man kan gå vidare. Så det känns bra, säger Sven-Erik Matsson, pappa till Gabriel.

Besöket innebar en möjlighet att bearbeta men det fanns en osäkerhet hur man skulle reagera.

– Inför träffen tyckte vi nog allihop att det var rätt jobbigt, oroliga för hur det skulle kännas att komma upp. Min son var väldigt orolig för att han skulle minnas hemska saker. Men det blev lugnt och positivt. För mig var det väldigt skönt att se platsen, man har skapat så många bilder i fantasin, säger Linn Wågberg.

Hon tycker det var viktigt att träffa de som räddat hennes barn och att förmedla budskapet att inte ge upp trots att det ser så fruktansvärt illa ut.

– Mitt viktigaste jobb i livet är att skydda mitt barn, jag kunde inte göra det då och då var det någon annan som gjorde det. Det kändes väldigt speciellt att träffa räddningspersonalen och det kändes som om det var speciellt för dom också. Känns på något oförklarligt sätt som man har ett band.