Utforskade Cern i tre år

– Arbetsmiljön är unik, världsledande inom kärnenergifysik. Men Cerns räddningstjänst är inte ledande. Det är snarare människorna som kommer dit som utvecklas, inte metoder och tekniker, säger Björn Vigström..

Idén kom en vanlig dag på brandstationen i Södertörn. Björn läste om en annan brandman som jobbat vid Cern. Blev nyfiken, efter tio år i yrket var det kanske dags för nya utmaningar. Han åkte ner och gjorde test, blev antagen och skrev på för tre år. 2010 såldes huset och familjen flyttade till Schweiz.

Miljön är speciell, med bland annat den gigantiska partikelacceleratorn i en 27 kilometer lång tunnel. Cern har 2 500 anställda, därtill finns över 10 000 forskare. Få har tillträde överallt i anläggningen. Brandmännen tillhör dem.

– Vi gjorde studiebesök och hade orienteringar nästan varje skift, hade tredimensionella insatsplaner. Men förutom att vi aldrig åkte utanför Cern var det ungefär som vilken brandstation som helst.

Fast med medvetet hög personalomsättning.

– Anledningen är övertygelsen om att utveckling och framgång i forskningen hämmas om arbetsgrupperna är homogena och med tiden likriktade. När människor kommer, bidrar och lämnar skapas dynamik och möten som för utvecklingen framåt.

Cern ska vara en säker arbetsplats. Under de tre åren var Björn Vigström med om en handfull bränder, oftast orsakade av överhettning i elektriska installationer.

– Det vanligaste var automatlarm eller översvämning efter kraftiga översvämningar. Vi pumpade mycket vatten.

Gemensamt för de som sökte sig till Cern var, enligt Björn Vigström, nyfikenhet och att jobbet är rätt hyggligt betalt.

– Familjen hade samma standard som hemma, fast med en lön.

När han kom ner drevs räddningstjänsten traditionellt och gammaldags, beredskap för larm var huvuduppgiften. 2011 skedde en kursändring.

– Det bestämdes att man skulle ta tillvara personalens kompetens bättre, jobba mer förebyggande och med säkerhet. Hade lyckan att få vara med om förändringen. Det skedde inte över en natt och inte smärtfritt. Men när det väl var genomfört kände allt fler större tillfredsställelse.

För Björn Vigström var det annat som skapade oro. Efter fyra månader var han frustrerad, självförtroendet hade rasat.

– Det var inte så att kunskapen inte räckte till, eller att kollegorna inte var bra. Det var små, subtila skillnader, var inte självklart vad som förväntades av mig och man funderade över om alla hade samma förväntningar på sig.

Till viss del berodde det på språket. Räddningstjänsten på Cern etablerades av personal från Paris på 50-talet som en militär organisation. Ett arv från den tiden lever fortfarande kvar.

– Först fick jag känslan att de franskspråkiga fick andra förutsättningar. Men det var inte så. De hade bara kortare startsträcka, kände kulturen och förstod koder bättre. Mitt första år var tufft.

Samtidigt var det en lärdom.

– Jag insåg hur viktigt det är med ett inkluderande klimat och förstod hur det är att bryta mot normerna. Jag saknade den trygghet som den som stämmer in på normen automatiskt får.

Han var dock inte ensam om upplevelsen. Brandstationen på Cern har 60 anställda från många länder. Så småningom kom Björn till en vändpunkt och kände sig trygg.

– Jag kom hem med erfarenheter som jag inte tror man kan få om man byter station hemma i Sverige. Det har gett mig insikt i hur lika vi är, men att samtidigt se storheten i olikheterna. Att skapa ett inkluderande klimat är viktigt, det är först då vi når vår fulla potential.