Nyhet

"Förstod inte hur stor branden var"

Bristande lägesbild – räddningsledningen förstod inte hur stor branden var – och brister i samordningen av de resurser som fanns bidrog till att skogsbranden i Västmanland blev den största i modern tid.

Det är slutsatser som framkommer i den olycksutredning enligt LSO som gjorts på uppdrag av räddningstjänsterna Mälardalen, Sala-Heby och Södra Dalarna. Bakom utredningen står Anna Henningsson och Ulf Jacobsen vid Nerikes räddningstjänst.

– Uppdraget från räddningscheferna var att inte mörka något och hitta åtgärdsförslag som kan leda till förbättringar i framtiden. De vi intervjuat har varit fantastiska att dela med sig av både bra och dåligt och vi har försökt skriva utredningen så att vi inte hänger ut varken personer eller organisationer, säger Anna Henningsson, brandingenjör vid Nerikes räddningstjänst.

På frågan vilket bild hon fått av insatsen genom utredningen svarar hon:

– Det som slår mig efteråt och som är så tråkigt, är att den här skogsbranden borde man tagit i ett tidigt skede. Man har så mycket resurser – man har till och med räddningschef i beredskap i Västmanland som har mandat att agera i alla kommuner – men så fungerar det inte för man förstår inte hur stor branden är.

Inledningsvis bedrevs släckningsarbetet som två insatser vilket försvårade den samordning av resurser som krävts de första dygnen när branden fortfarande var hanterbar.

– Allt material; alla bilder och filmer som man inte reflekterar över och i och med det blir det brist på samordning eftersom man jobbar på två håll. Trots att man flera gånger bestämmer att man måste köra det här som en insats, så gör man inte det i praktiken utan jobbar mot tre bakre staber. Det är inte förrän på måndag kväll man förstår att så här stort blev det och då har det brunnit färdigt, säger Anna Henningsson.

Utredarna har hittat omfattande brister och ingen organisation kommer undan. Ända fram till på söndagen ansåg sig räddningstjänsten ha kontroll på situationen. Utredningen visar att detta var en illusion och en effekt av att man inte hade klart för sig brandens verkliga omfattning.

Möjligheter att få en bättre lägesbild fanns men togs inte. En helikopter från Helikopterflottiljen i Luleå på väg hem från Linköping såg att det var en stor skogsbrand och att räddningsstyrkorna inte verkade ha kontroll på läget. Den landade strax intill räddningsstyrkorna för att försäkra sig om att räddningstjänsten förstått allvaret i branden och att det förelåg stort behov av helikopterhjälp. Men räddningsledaren uttryckte ingen önskan om att kunna få flyga för att få en överblick över området samtidigt som besättningen inte visade de foton man tagit. Inte heller skogsbrandsflygets rapporter om brandens omfattning kom till användning.

Eftersom möjligheterna till överblick från luften inte utnyttjats och man heller inte kunde komma runt branden på marken saknades en korrekt lägesbild. Utredarna skriver:

"Om omfattningen av branden stått klar för de båda räddningsledningarna är det knappast troligt att man uppfattat läget som lugnt och avvecklat enheter under torsdagskvällen, utan istället kraftsamlat för att nå runt branden så snart det ljusnade på fredag morgon."

När väl helikopterresurserna fanns på plats fungerade inte kommunikation och samordning med styrkorna på marken. Kommunikationen till Försvarets helikopter skedde via sms.

Kommunerna och räddningstjänsterna som drabbades av branden har inte aktivt planerat för skogsbrand och inte heller sett skogsbrand som en risk för större samhällsstörningar i sina risk- och sårbarhetsanalyser. Här vill utredarna se en förbättring, att en insatsplanering/skogsbrandplan bör tas fram.

I länet finns räddningschef i beredskap men den funktionens samordnande rutiner kom aldrig att aktiveras. Utredningen visar att det fanns ingen samsyn om funktionen. De tre räddningscheferna hade sina och länsstyrelsen en fjärde uppfattning om hur och när räddningschef i beredskap ska agera.

Inom länet använder man sig av samverkanskonferenser, U-Sam för att skapa sig lägesbilder. Länsstyrelsen är sammankallande. Enligt utredningen upplevde flera deltagare de inledande mötena i U-Sam som röriga utan dagordning, känd mötesstruktur eller disciplin.

Man vill också se en översyn av kontaktvägar och rutiner för beställning av internationell hjälp. Nu dröjde det så länge innan de franska och italienska planen var på plats att de inte gjorde mycket nytta. Vid flera tillfällen kunde brister i säkerheten fått katastrofala följder för personalen. Bland annat kritiseras skyddsavbränningarna som ibland skedde utan att sektorchefer informerats. En av skyddsavbränningarna gick överstyr och personalen fick fly.

– Det är jättebra att man tar in experter men man måste som räddningsledare värdera vad som sägs. Vissa expertråd har varit jättebra för insatsen, andra har inte alls fungerat.

Sammanlagt lämnar utredarna ett 50-tal åtgärdsförslag för framtida förbättringar. Eftersom Sverige varit ganska förskonat från stora skogsbränder har kunskaperna om skogsbrandsläckning fallit i glömska. Det är dags att återuppliva de kunskaperna anser utredarna:

"Strax efter branden sades det i flera sammanhang att läroböckerna i skogsbrand nu måste skrivas om, medan utredningen snarare visar att de läroböcker som används istället behöver öppnas och läsas från pärm till pärm."

Utredningen lyfter särskilt lägesbild, personalens säkerhet och prioriteringen av statliga resurser.

– Prioriteringen av statliga resurser är jätteviktigt att vi får en lösning på. Nästa gång kan det vara ett snöoväder och vi behöver "slåss" om Försvarsmaktens bandvagnar. Jag själv hade en skogsbrand utanför Örebro som jag behövde helikopter till men inte fick. Jag fick ringa till Västmanland och förhandla och till sist skulle jag få en av de norska, men inte förrän dagen därpå. Dalarna var i samma situation. Man ska inte behöva ringa till annan räddningstjänst och böna och be på sina bara knän för att få låna resurser, säger Anna Henningsson.