Nyhet

Beredskapssektorns arbete kräver medverkan av kommunerna

Sex centrala myndigheter och länsstyrelserna är anslutna till beredskapssektorn Räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen.

Men kommunerna kommer också att involveras i sektorns arbete.

– De har ansvar för en stor del av uppgifterna. Det vore förmätet att inte ha med kommunrepresentanter, säger Henrik Larsson, enhetschef för räddningstjänst vid stora olyckor på MSB.

När beslut togs om att inrätta civilområden och beredskapssektorer ändrade regeringen i förordningen i syfte att reda ut ordningen på statlig nivå.

– Men det fanns också ett förslag på en ”ny lag” som skulle ersätta/komplettera lagen om extraordinära händelser (LEH) och reglera hur kommunerna skulle förhålla sig gentemot beredskapssektorerna. Förra regeringen lät förslaget vila för beslut efter valet och vi har ingen aning om nuvarande regeringen tänker gå vidare med förslaget till riksdagsbeslut, säger Henrik Larsson.

Därför finns inget som styr kommunernas relation till beredskapssektorerna. Och stora delar av det som rör räddningstjänst och befolkningsskydd är kommunala uppgifter.

– Statlig räddningstjänst är den lilla delen, övrig räddningstjänst är kommunal. Och skyddet av civilbefolkningen fungerar inte om inte kommunerna är med.

Därför har beredskapssektorn inledningsvis involverat SKR och några kommuner i arbetet, så småningom ska den kommunala representationen utökas.

Beredskapssektorn har tre nivåer. En för myndighetschefer, en inriktande nivå som lägger riktlinjerna och en samordnande nivå som ska se till att inriktningar genomförs. Och under dem ett antal arbetsgrupper.

– Där har vi inte tänkt bygga så mycket nya strukturer utan stoppa in befintliga grupperingar. Vi tar exempelvis användning av räddningstjänstrådet. Det vi bygger upp som är helt nytt är ett befolkningsskyddsråd med representanter från kommunerna, säger Henrik Larsson.

När alla rustar, blir kompetensförsörjningen ett problem?

– Det tror jag, eftersom alla rekryterar samtidigt. Man plockar folk från varandra, kanske bjuder över varandra. Då är det risk att man lakar ur kommunerna.

– Problemet blir att hitta rätt människor. Alla kommuner och myndigheter är skyldiga att ha en säkerhetsskyddschef, och de utbildningarna är väldigt smala. Alla har behov av att anställa folk med den kompetensen. Hur vi får till kompetensförsörjningen tror jag är flaskhalsen för att växa just nu.

Hur ska sektorn arbeta vid en kris?

– Då ska mycket av vårt arbete redan vara gjort. Det handlar om planering, utveckling, sammanställa analyser, ta fram underlag till regeringen. Vid höjd beredskap eller krig sker det operativa arbetet också ute i landet. Då ska vi mer kunskapsstyra, inrikta, utbilda och normera. Vi kanske behöver upphandla, eftersom vi utbildar se till att alla har samma typ av utrustning. Det kan vara hantering av minor, att vi tar fram metoder för att stödja kommunal räddningstjänst vid minröjning.

Vänder ni er till Försvarsmakten då?

– Snarare måste vi bygga upp egna resurser. Vi har börjat utbilda i minröjning vid skolan i Sandö och MSB måste återta den kapaciteten så vi har experter. Brandsläckning och få fram folk ur rasmassor, det kanske räddningstjänsten kan hantera på acceptabel nivå även i krig, men att ta hand om minor och oexploderad ammunition, som är en kommunal uppgift under höjd beredskap, måste vi satsa enormt på.

MSB har beställt en studie av FOI där man tittar på vad räddningstjänsten i Ukraina lärt sig av kriget. I förhållande till befolkning har Ukraina och Sverige ganska likvärdig bemanning.

– Det största problemet de har är minor, de har röjt enormt mycket. Intressant är också att de inte flyttar resurser inom landet. Det är ju tankar vi umgås med, att ta resurser från ett lugnt län och sätta in dem där det är ansträngt. Sen vet vi inte riktigt varför man arbetar så i Ukraina, om man är orolig för att det man skickar inte kommer tillbaka. Däremot styr man centralt vart inkommande hjälpflöden ska skickas.

Vad prioriteras i Sveriges skydd av civilbefolkningen?

– Varningssystem och utrymning. I den ordningen. Skyddsrummen är en lite trögare sektor, de är ju där de är. Men det är klart att det finns mycket att göra även med dem.

– Försvarsmakten och länsstyrelserna har rätt att evakuera, en räddningsledare kan tömma områden om det är fara för befolkningen. Men den stora punkten är var vi ska hitta boendeplatser till de som evakueras. I planeringen kan vi tänka oss att Mälardalen evakueras västerut längs E18. Kommunerna och länsstyrelserna längs E18 har då ansvar för uppsamlingsplatser. För MSB:s del kan man tänka sig att vi upphandlar sängar, skyltar och annat.

Vilken är den stora uppgiften i sektorn just nu?

- Att bygga organisationen, komma överens om hur samverkan ska gå till. Det finns vissa uppgifter vi vet kommer, som att årligen rapportera status i det civila försvaret, analysera respektive myndighets risk- och sårbarhetsanalys. Vi behöver ha rutiner för att utbyta skyddsvärd information, hur säkerhetsskyddsarbetet ska ske. Det försöker vi manifestera i ett grunddokument med fastställda rutiner, säger Henrik Larsson.

Beredskapssektorer

  • 60 statliga myndigheter har placerats i tio beredskapsområden där en myndighet har ansvar för varje sektor.
  • Sektorerna är: ekonomisk säkerhet; elektroniska kommunikationer och post; energiförsörjning; finansiella tjänster; försörjning av grunddata; hälsa, sjukvård och omsorg; livsmedelsförsörjning och dricksvatten; ordning och säkerhet; räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen; transporter.
  • I beredskapssektorn Räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen ingår MSB (ansvarig), Kustbevakningen, Polismyndigheten, Sjöfartsverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, SMHI och länsstyrelserna. SOS Alarm har inledningsvis varit adjungerat i arbetet.