Varför reagerade vi så sent på pandemin?

– Vi kanske behöver mer praktiskt inriktad kunskap, ett förhållningssätt som går från evidensbaserat till pragmatiskt, säger Magnus Ekengren, professor och forskare vid Försvarshögskolan.

Den smygande pandemin är rubriken på webbinariet. Magnus Ekengren studerar tillsammans med professors-​kollegorna Arjen Boin (Holland) och Mark Rhinard, Utrikespolitiska institutet, smygande kriser.

De har bland annat tittat på den globala uppvärmningen, spridningen av multiresistenta bakterier, långsamt verkande cyberhot och migrationen.

– Det är smygande kriser, långsamma samhällsstörningar som leder till samhällskriser om inte beslutsfattare handlar i tid. Vi försöker hitta mönster, vad det är som triggar agerandet och gör att beslutsfattare till slut handlar, säger Ekengren.

Och under arbetets gång dök pandemin upp. Ett väldigt tragiskt men tydligt exempel på en smygande kris, som Magnus Ekengren uttrycker det. Forskarna började titta på hur den smög sig på.

– Expertrapporter har skrivit om pandemier som vi har att vänta. Säkerhetsstrategin från 2017 listade de åtta största hoten mot Sverige, där tror jag pandemier stod som nummer tre. Vi fick internationella varningssignaler, förebådande rapporter om utbrott i Kina och Italien. Men ändå reagerade inte den svenska regeringen tidigare.

Ekengren konstaterar att WHO (Världshälsoorganisationen) och Europeiska smittskyddsinstitutet varnade om viruset i början av januari 2020. Information flödade in, kurvor och diagram visade utvecklingen. Kunskapen växte snabbt under årets två första månader.

– Men den smygande krisen övergår inte till kris i svenskt perspektiv förrän 10-11 mars. Då säger Folkhälsomyndigheten att vi har en samhällssmitta, statsministern talar och generella strategier tas fram.

Coronakommissionen har senare pekat på senfärdiga åtgärder, speciellt för att skydda äldre. Konstitutionsutskottet har kritiserat sena åtgärder för testning, skyddsutrustning, besöksförbud, deltagargränser.

Varför blev det så? Magnus Ekengren nämner förklaringar som kommit från statsvetare:

• Sveriges bristande erfarenheter av större kriser
• ansvarsprincipen som kan låta bra men kanske gör att man ibland inte vet vilken myndighet eller sektor som har ansvar
• med ansvarsprincipen en risk för expertstyre med endast en myndighet i ledningen
• oklara ansvarsförhållanden mellan kommuner, regioner och regeringen.

Men Magnus Ekengren har också fastnat för ett uttalande från statsepidemiolog Anders Tegnell. I en TT-intervju fick han frågan när han förstod att det var allvarligt. Ekengren refererar uttalandet:

”Det var när vi såg filmer från Italien. I Kina verkade man ha hanterat spridningen bra och då hade vi någonstans hopp om att det var hanterbart. Men hoppet slocknade när vi såg hur det var i Italien. Vi såg att viruset hade stark förmåga att etablera sig.”

– Tegnell som har all information ända sedan december 2019, men det är när han ser filmen han inser hur allvarligt det kan bli. Det är människor av kött och blod, uppmaningen från sjukhuschefen i Italien till Sverige att agera. Det blir en konkretisering av konsekvenserna. Jämför det med stapeldiagrammen.

En bristande föreställningsförmåga, svårighet att tänka sig pandemins konsekvenser, är ett spår forskarna följt. Forskarna har ställt frågan till involverade om vad som överraskade dem mest.

En del svarar att vi såg den komma men agerade inte förrän vi kände att den påverkade vårt eget ansvarsområde. Andra säger att de såg pandemin komma och hade kunskap, men reagerade inte förrän den var in på bara skinnet.

– Hypotesen vi driver, vi är självkritiska, är att det kanske är dagens vetenskapliga fakta som inte framkallar den här graden av känslotidsförståelse för krisens konsekvenser. Statistiken vi matas med är mycket information och vi har kunskap. Men leder det till agerande? Och vad är det för typ av kunskap när tid och rum inte framgår? Det blir abstrakt.

Ekengren tar tidigare exempel, som att vi inte förstod flyktingkrisen förrän köerna växte i Malmö.

Erfarenheter stärker föreställningsförmågan. Norges och Finlands erfarenheter från andra världskriget har tagits som exempel på att länderna reagerade tidigare än Sverige.

– Men vi kan inte kräva erfarenheter, att alla ska behöva gå igenom en kris för att bli en bra krishanterare.  Så hur stärker vi föreställningsförmågan utan egna erfarenheter? Det kan vara att gå från evidensbaserat till pragmatiskt förhållningssätt. Vi kan inte sitta och vänta på evidens. Mer tids- och rumsmässigt grundad och praktisk inriktad kunskap.

– Om det var filmen som triggade till handling under pandemin, hur ska vi då utveckla och stärka vår föreställningsförmåga för snabbare handling i en smygande kris?

Som exempel tar Ekengren bland annat närmare samarbete med praktiker på platser för utbrotten, internationella utbyten med WHO och andra som slog på trumman, placera medarbetare från EU och andra internationella organisationer inom svenska myndigheter, en nationell räddningsledare med praktisk erfarenhet av kriser i statsrådsberedningen, ny teknik för kommunikation, visualisering och gestaltning.