Sjukvårdslagren klarar inte vardagen

– Varje dag pågår i regionerna ett enträget arbete med att hantera restnoteringar av läkemedel som skapar mycket merarbete i verksamheterna. Det är när allt så att säga är normalt, då har vi de bristerna, säger Per Beckman, regionutvecklare krisberedskap och civilt försvar i Västra Götaland.

Västra Götalandsregionen (VGR) är van att ta ansvar för den katastrofmedicinska beredskapen, som generellt sett är dimensionerad för traumahändelser begränsade i omfattning och tid.

– Det har vi en bra förmåga för. Men pandemins omfattning och komplexitet tog oss initialt på sängen, absolut.

En tidig effekt i verksamheterna var att det började hamstras skyddsmateriel från lager som var dimensionerade för den vardagliga förbrukningen. Även verksamheter som normalt sett inte beställde viss typ av utrustning gjorde stora beställningar.

– Då har VGR ändå en egen depå med en omfattande mängd unika artiklar, vilket många regioner inte har i dag.

Men lagren åts upp snabbt. Det gjorde att man för ett antal artiklar snabbt fick ta beslut att pausa ordinarie rutiner för verksamheternas beställning via en digital marknadsplats.

– Istället blev det regionsgemensam manuell hantering och bedömning, med tilldelning efter behov för att inte materielen skulle ta slut, säger Per Beckman.

Det gick aldrig så illa att materiel tog helt slut, det stannade vid ransonering. Samtidigt trimmades inköpsverksamheten och hittade lösningar.

Men för framtida kriser och för uppbyggnaden av totalförsvaret vill Per Beckman se annan robusthet.

– Vi kan inte dimensionera en försörjningskedja på vår vardag. Staten har i allt väsentligt ett ansvar för att skapa ett nationellt försörjningssystem. Regionerna måste få en tydlighet i vad det är vi ska åstadkomma, vi måste på något sätt påbörja den resan. Vi måste även få en tydlig och långsiktig finansiering.

Det behöver bli tydligt att det ska finnas ett nationellt beredskapslager, hur det ska komplettera regionernas och kanske även kommunernas omsättningslager, och att det blir en robust upphandlingskedja, anser Per Beckman.

– Det handlar även om distributionskedjor. Hur ska transporter komma till oss i en situation när våra digitala styrsystem för logistik inte fungerar? Jag vet inte vem i Sverige som har ansvar för den frågan.

Per Beckman vill också se tydliga planeringsunderlag med riktlinjer för vad regionerna ska prioritera och vad som kan anstå.

– Om vi får det kan vi också på bättre sätt ansvara för en robustare lagerhållning. Och det är regionernas ansvar att ta. Egna lager som ska vara verksamhetsnära och omsättningslager för att vara kostnadseffektiva.

– Vi som regioner ska hjälpa till att komma fram till vad vi verkligen behöver. Att dimensionera systemen, finna en tydlig och långsiktig finansiering.

Under pandemin har regioner fått många erbjudanden om tjänster från privata näringslivet. De flesta seriösa, och många bra idéer, konstaterar Per Beckman. Samtidigt lever hälso- och sjukvården med att viss typ av utrustning kräver rigorös certifiering för att överhuvudtaget få användas.

– Det är en utmaning hur vi ska ackreditera annan typ av utrustning och ta in i vården. Därtill är det en utmaning att sätta in annan utrustning än vår personal är van. Hälso- och sjukvården är en verksamhet som ständigt är under lupp, med legitimationsyrken där det är krav på exakt precision.