Himlen måste sakna en ängel

Så förklarar Linn Wågberg varför hon skrivit en bok om resan hon och familjen gjort efter den drunkningsolycka som var ytterst nära att kosta hennes son Leo livet.

Boken beskriver resan från telefonsamtalet från konfirmationslägret som inte kunde säga att Leo levde. Från hjärtstillestånd och klinisk död, dagar och nätter vid sjukhussängens sida där en knappt igenkänningsbar Leo låg med slangar överallt. Från djupaste förtvivlan till glädjen över att Leo mot alla odds en dag återvände till livet, slog upp ögonen och ville ha glass.

Resan tog inte slut där, den pågår fortfarande.

– Återhämtningskurvan för Leo var exceptionell från början. Det gick otroligt fort och han blev mycket bättre än någon hade vågat hoppas. Den kurvan har planat ut och nu handlar det mer om att hitta sätt att anpassa sig. Det som är jobbigast för Leo idag är problem med närminnet och viss hjärntrötthet, säger Linn Wågberg.

Olyckan inträffade under ett konfirmationsläger vid Ånnsjön utanför Åre sommaren 2015. Vid en kanotorientering i mycket dåligt väder kantrade en kanot med tre pojkar. Leo blev liggande medvetslös i det kalla vattnet längst och fördes livlös med ambulanshelikopter till Trondheim. Efter sex timmar lyckades läkarna få igång hans hjärta och tolv dagar senare vaknade han upp.

Linn Wågberg var då anställd inom kyrkan och arbetade med krishantering och sorgebearbetning. Hon var utbildad och på papperet bättre skickad än de flesta att hantera en kris. Inte mycket av det var värt något när olyckan slog till.

– Man får lära sig metoder och strategier som jag kan säga inte fungerar. Människor har ett behov av att formulera sina tankar och känslor runt en kris, det är boken ett uttryck för. Hur man gör det spelar inte så stor roll, men det är helt klart viktigt att man gör det. Det handlar mest om att dela och spegla sig i andra människor och man behöver oftast bara ett par öron. Någon som lyssnar och orkar stå kvar.

Vid olyckstillfället är information och kommunikation det absolut viktigaste. Information, transparens och kommunikation.

– Även om man inte har något att informera ska man informera om det. Det brast totalt från församlingen och lägerarrangörens sida och det har det egentligen gjort genom hela processen, säger Linn Wågberg.

Ett år efter olyckan bjöd räddningschefen i Åre upp de tre pojkarnas familjer för att träffa räddningspersonalen och gå igenom vad som hände.

– Jag är väldigt tacksam för att Callis Blom tog initiativ till mötet. Det betydde väldigt mycket både för oss föräldrar, för pojkarna och för räddningspersonalen.

Många gjorde livsavgörande insatser, men ett särskilt starkt band har skapats till de som tack vare sin lokalkännedom och förutseende kom att hitta Leo.

– Vi har varit uppe flera gånger och har tät kontakt med framförallt de två fjällräddarna Markus Stålhandske och Jens Göransson. Det känns som om vi har en hel släkt däruppe i Ånn som vi åker och hälsar på.

Gensvaret från bokens läsare har varit starkt, mejl och kommentarer har strömmat in.

– Det var ju det som var syftet med boken så jag känner mig jätteglad. Jag har fått telefonsamtal från en pappa i Trondheim vars son var med om en drunkningsolycka i somras. De var tidigt i processen och han grät av lättnad bara av att höra att det tog säkert ett halvår innan Leo kunde röra sina händer, säger Linn Wågberg.