"Överväg en samverkansprincip"

Det är några av de tankar som formulerades om framtiden för svensk krisberedskap.

Bengt Sundelius, MSB, presenterade en lista på ett antal brister som han vill varna för inför framtiden. Bristande fantasi är ett problem.

– Just nu finns det i mitt tycke en något enögd fokusering på försvarsplanering. Det är alldeles utmärkt, men vad missar vi nu? Efter 11 september var det en enögd fokusering på terrorproblematiken och sen kom Katrina som en stor överraskning. Vad kommer vi att överraskas av? Ett dammbrott i Norrland, en pandemi igen eller vad?

Han tog även upp sociala medier och bilden av en händelse. Den är lika, om inte ännu mer komplicerad och utmanande än händelsen i sig.

– Man bör möta bilden av händelsen och i bästa fall presentera en berättelse som skapar förtroende kring förmågan att hantera en händelse. Minnet av händelsen formas inte bara av händelsen och dess hantering utan i hög grad av bilden av händelsen. Vad kommer vi ihåg av tsunamin? Vi kommer ihåg bilden av tsunamin.

Det han ser som det största problemet är bristen på samverkan.

– Vi har svårt att samverka med näringslivet och svårt med samverkan med allmänheten. Vi har svårt att ta ett helhetsperspektiv trots att vi måste resurssamla bortom staden, bortom det allmänna för att nå effekt.

Samverkan kräver kontinuerlig övning, lära känna varandra och ha en förståelse för att det finns olika konkurrerande logiker som alla är legitima. Men att bara öva ger inte så mycket.

– Vi ska öva mycket, men om man övar blir man väldigt bra på att öva. Det kräver att man tar till sig erfarenheterna, lärdomarna och omsätter i praktiker, säger Bengt Sundelius.

Craig Fugate, den förre chefen för USAs nationella krishanteringsmyndighet Fema, hade i seminariet innan sagt att alla gör övningsscenarier för att lyckas. Något som Ola Slettenmark, Samverkan Stockholmsregionen, inte höll med om.

– Jag skulle säga att rent historiskt har det varit väldigt mycket tvärt om. Jag tycker man belastat sitt övande med orimliga scenarier i förhållande till den färdighetsgrad vi besitter. Jag tror det är viktigt att man får lyckas.

Ola Slettenmark vill se mer proaktivitet.

– Det finns en kultur i många organisationer att det är lätt att säga nej istället för att vara bejakande och agera. Det är en ledarskapsfråga vi behöver jobba med, att vi har en tillåtande kultur. Att vi vågar sjösätta de resurser vi har, våga ta kontakt med andra och våga agera.

Bengt Sundelius lyfte också frågan om en samverkansprincip som i Sverige anses ingå som en självklar del i ansvarsprincipen.

– I Norge tyckte man inte att det räckte utan införde en samverkansprincip. Erfarenheterna från 21 juli 2011 visade att man behöver påminnas om att samverka tvärs över sektorer och olika nivåer. Jag tycker vi ska titta på varför man införde det i Norge och vad har det haft för effekt, säger Bengt Sundelius.

Ola Slettenmark skulle vilja se en effektprincip för att säkra att det som görs får effekt.

– Samverkan får inte bli ett egensyfte utan ska verkligen leda till någonting och inte sub­optimera utifrån egna aktörens perspektiv.

Anna Johansson, tidigare MSB, och som deltog i arbetet med regeringsuppdraget efter Västmanlandsbranden, saknar den mentala bilden som ska meddela oss vart vi är på väg med krishanteringssystemet. En viktig fråga är individens krisberedskap och folkförankringen.

– Någon kallade det den yttersta försvarslinjen. Jag skulle säga att det är den innersta kärnan. Det är du och jag som ska vara den kärnan. Vilket engagemang finns det hos individen som vi kan bygga på, hur rustade är vi?

Tänk långsiktigt, tänk 2030-2040, och då blir skolan viktig.

– Man borde kunna bygga krisberedskap genom att sätta de glasögonen på i historia när man pratar om andra världskriget, i samhällskunskapen hur systemen är tänkta att fungera och i hemkunskapen. Prova släcka en brand på spisen. Vi har alla en läxa att göra när det gäller beredskapen för kriser, säger Anna Johansson.