– Vi är bättre än myndigheterna tror vi är

Individens förmåga att hantera kriser var ämnet som Misse Wester, forskare, Christina Andersson, ansvarig för krisberedskapsveckan på MSB och Sara Hedrenius, Röda korset diskuterade.

Misse Wester tycker att myndigheterna reser höga förväntningar på allmänheten, men samtidigt att de flesta beredda att ta ansvar när vi vet vad som gäller.

– Jag kan tycka att 72-timmars beredskapen är ganska bra, jag kan reflektera över vad som händer om vi blir av med elen. Men samtidigt; när ska jag ha tid att förbereda mig, fortbilda mig om risker och kriser? Det ställs lite orimliga förväntningar om krisförberedelse, det är inte så att vi går och tänker på det. Och om proffsen inte kan förutse vad som kan hända, hur ska vi då kunna förbereda oss?

Om krisen kommer och det blir problem med viktiga funktioner i samhällsservicen, så tror Misse Wester att folket oftast köper situationen och finner lösningar.

– Även om vi pratar om problem med vatten, värme och mat så löser vi det. Vi kan inte förutsäga hur vi kommer att agera, men erfarenheten är att vi delar med oss och hjälper varandra. Behovet som uppstår är information. Vad händer, vad är konsekvenserna och hur länge? Får jag veta att vi kommer vara utan el i tre veckor, så okej. Jag tror inte folk i allmänhet har orimliga förväntningar på vad samhället kan bistå med. Men jag accepterar inte att jag inte får någon information, då blir jag förbannad.

Christina Andersson berättade att MSBs studier visar att många tror de klarar sig utan hjälp i tre dygn, en del upp till en vecka och att kommuner uppskattar allmänhetens beredskap till ett-två dygn.

– Min uppfattning är att förmågan är betydligt högre än vi inom professionen gör gällande. Det triggas igång överlevnadsinstinkt, uppfinningsrikedom, vi blir solidariska. Vi får en förmåga, som vi inte trodde att vi hade, att lösa utmaningar. Och den lägsta standarden i Sverige är förhållandevis hög, sade hon.

Under Krisberedskapsveckan undveks 72-timmars begreppet, för att ta bort fokus från tidsaspekten.

– Det finns en risk att folk tror det innebär en garanti om att hjälpen kommer efter 72 timmar, eller att krisen är över då. 72 timmar är en rekommendation från oss och det är för att få folk att tänka till och reflektera, hur man hanterar sin vardag vid en allvarlig händelse. Nyckeln är att ta hand om varann, inte minst i storstäder.

Sara Hedrenius höll med om att förmågan är stor i Sverige, frågan är hur länge.

– Hur uthållig är förmågan? Om resurserna för våra grundläggande behov inte längre finns, när det pågår länge. Då går andra mekanismer igång, sammanhållningen är inte lika självklar längre och det finns risk att vi inte är så vänliga längre, sade hon.

– Det håller jag med om. Vi vet inte hur det blir när vi måste slåss om resurser. Men vi kan titta på områden som levt under fruktansvärt svåra förhållanden, som i Syrien. Där ser vi inte att man inom gruppen ger sig på varann. Däremot om någon annan grupp börjar vara elak, då kanske vi får ta till andra medel, sade Misse Wester.

Ett samhälleligt sönderfall, förlorade normer och ökad brottsligt vid stora kriser är en myt, menar Misse Wester.

– Alla dessa rykten om plundring under katastrofer – inte upplopp, det är en helt annan logik – och allt det här om att man skor sig; när vi skrapar på ytan så stämmer inte det. Tittar vi på faktiska brottssiffror efter något hänt så ser vi få incidenter med plundring.