Reportage

”Det finns fortfarande de som inte vågar vara öppna”

Motståndet var kompakt när dåvarande brandchefen Jan Wisén 2008 bestämde att Stockholms brandförsvar skulle delta i Pride.

Numera är det etablerat att räddningstjänsten är med, såväl i Stockholm som runtom i landet.

– Ungar ser att räddningstjänsten kan vara en arbetsplats för alla och att det finns fler sätt att leva. På min tid fanns det liksom ingen att identifiera sig med, säger Jan Wisén.

Sommaren 2008 hade Stockholm Pride redan arrangerats i tio år.

– Polisen och Försvarsmakten hade varit med i flera år. Vi var sist ut av uniformsyrkena, säger Jan Wisén.

För honom gällde det främst arbetsmiljön. Då var det ännu högst kontroversiellt att släppa in kvinnor som brandmän. Sexuell läggning var en ickefråga.

– Av våra 800 anställda var ingen öppet homosexuell. Ingen ska tvingas till öppenhet, det är individens eget val, men utifrån mitt chefskap ville jag undanröja hindren om det var något i arbetsplatskulturen som hindrade öppenhet.

Med inspiration från London Fire Brigade bjöd Stockholms brandförsvar paraddeltagarna på frukost på Katarina brandstation och hade tält i Pride Park. Att gå med i paraden var frivilligt då som nu, men det mildrade inte motståndet.

– Starten var… trög. Den närmaste ledningen var väldigt skeptisk och brandmän gjorde aktivt motstånd när vi beslutade att regnbågsflaggan skulle hissas på stationerna. På en del ställen tog personalen ner flaggorna, de ville absolut inte förknippas med Pride.

Det ville däremot Räddningsverket. Generaldirektör Göran Gunnarsson var inbjuden 2008 och beslutade då att hädanefter skulle Räddningsverket (senare MSB) delta i Pride.

År 2009 fick Jan Wisén pris som Årets kämpe på tidningen QX:s gaygala. Inom den egna organisationen var det färre hyllningar.

– Man sa ”vi är ju inkluderande, vi är som en enda stor familj. Om det skulle börja någon här som har en avvikande sexuell läggning så är det förstås ok, men det finns ju ingen!”. Då kunde jag kontra med: ”hur vet ni det?” Jag visste ju att det fanns medarbetare som var homosexuella.

Själv märkte han i de tidiga tonåren att han drogs till killar.

– Svårt att veta exakt när jag upptäckte det. Jag hade ju relationer med tjejer också och trodde kanske att det där med killar var nåt som skulle gå över, och sen skulle jag leva normalt, så att säga. Det fanns ju inga förebilder, ingen att identifiera sig med.

När han 19 år ung började jobba som brandman var han ändå rätt klar över sin sexualitet.

– Jag har aldrig gjort något aktivt för att dölja det. Men när jag var brandman och senare befäl var det inget man pratade om. Sedan jag blev chef på 90-talet har alla känt till mitt privatliv.

Jan Wisén är sedan mer än 25 år tillsammans med en annan Jan. De gifte sig 2019. Nu är han 68 år och konsult åt ett konsultbolag och har tidigare haft chefsposter på Södra Roslagen, Stockholms/Storstockholms Brandförsvar och MSB.

– Som chef är du på ett sätt alltid utsatt, men på ett annat sätt mer skyddad. Det är svårare för en brandman i ett skiftlag som jobbar så tajt tillsammans, lagar mat och sover tillsammans.

Homofobi förknippar jag med hatiska uttryck, och det har jag aldrig upplevt.
Jan Wisén

Han har ägnat hela sitt yrkesliv åt räddningstjänsten.

– Jag har stor respekt för brandmännen och deras jobb, och det är en fantastisk arbetsplats. Jag har trivts bra med kamratskapet och gemenskapen, men det finns också baksidor med kårmiljön.

Homofobi är inte ett ord han skulle välja.

– Homofobi förknippar jag med hatiska uttryck, och det har jag aldrig upplevt. Grundtesen i räddningstjänsten är att man vill göra andra människor gott. Däremot är normen extremt stark. Det kan jag ha viss förståelse för. Brandmän måste kunna jobba i grupp och måste kunna lita på varandra. I det perspektivet formas lätt starka normer.

I år hade Storstockholms brandförsvar samling med lättare lunch innan avmarsch i Prideparaden.

– Jag är glad att traditionen lever kvar.

Den högljudda kritiken har tystnat. Samtidigt är det fortfarande mycket få brandmän som går med, och av och till ifrågasätts det inom organisationerna vad deltagandet egentligen ger och hur mycket det kostar i tid och kraft.

– Men jag tycker absolut att man ska fortsätta vara med. Det finns fortfarande de som inte vågar vara öppna.

Nu är också rekrytering ett starkt argument för att synas i Pridesammanhang.

– När jag jobbade i räddningstjänsten hade vi oerhört lätt att rekrytera brandmän. Om vi skulle anställa 10-20 personer kunde vi ha 2 000 ansökningar, alla män förstås. I dag ser det inte ut så. Både Polisen och Försvarsmakten, med liknande yrken, expanderar kraftigt och konkurrensen är hård om arbetskraften. Vi måste visa att vi behöver hela befolkningen, och vi måste visa att vi är en del av samhället.

För några år sedan reste räddningstjänster från hela landet till Stockholm för att vara med, så är det inte längre.

Nu har runt 70 svenska orter egna Pridearrangemang, och de flesta lägger kraften på att vara med på hemmaplan.

Det är bra, tycker Jan Wisén.

– På sociala medier ser jag bilder på brandbilar som rullar i parader och Prideflaggor på brandstationer runtom i landet. Det gör mig glad. Man ska inte underskatta att små barn ser det och förstår att räddningstjänsten kan vara en arbetsplats för alla.

Pride-vatten.jpg

Glädje och uppsluppenhet på Pride. Runt 80 medarbetare från räddningstjänsten och MSB samt en del familjemedlemmar gick tillsammans i årets Prideparad genom Stockholm. Det var den första fysiska paraden efter två år av pandemi. Foto: ANNIKA LINDQVIST