Frivilliga resurser här för att stanna

Personer engagerade som Förstärkt medmänniska övar livräddning under ledning av Räddningstjänsten Medelpad. Foto: Räddningstjänsten

– Det är här för att stanna. Att jobba med frivilliga resurser är inte frågan om, utan hur man gör det bäst, säger Sofia Pilemalm, vid Carer, Linköpings universitet.

Först ut med civila insatspersoner var Räddningstjänsten Medelpad. Resursen kallas där Förstärkt medmänniska och startades som ett glesbygdsprojekt 2012.

Fem byar involverades, byar dit det var lång körtid för räddningstjänsten. I dag är 250-260 personer engagerade i tio byar.

– Det heter att vi ska ha likvärdigt skydd var vi än bor. Är väl i praktiken omöjligt, men det var anledningen till att vi drog igång. Och det blev någon form av trygghetsskapande i detta, säger Karl Axelsson vid räddningstjänsten.

De frivilliga har fått HLR-utbildning, bär med sig pulversläckare och förband och larmas via sms. De kan larmas till drunkning, bränder, trafik-​olyckor och hjärtstopp.

– Personerna har ingen ersättning och heller inga skyldigheter. Men det finns engagemang och ofta kommer någon till undsättning vid larm. Det är tiden som är kritisk och det finns mycket nytta som kan göras.

Medmänniskorna har gjort insatser vid olika typer av bränder. Karl Axelsson lyfter fram ett hjärtstopp som exempel.

En kvinna hade ringt 112, under samtalet segnade hon i hop och det blev tyst i luren. SOS drog ett hjärtstoppslarm som gick ut till Förstärkt medmänniska samtidigt som till räddningstjänst och ambulans.

– Granne med kvinnan bor en som är med i Förstärkt medmänniska, denne kom snabbt på plats och påbörjade HLR. Snart kom en kollega med en hjärtstartare. När ambulansen anlände var kvinnan vaken, en vecka senare var hon hemma från sjukhuset. Det här är bara ett exempel, det finns flera, säger Karl Axelsson.

Han konstaterar att tekniken, med larm via sms, inte är optimal.

– Vi skulle vilja ha fler lösningar och funktioner. Nu är personerna larmmässigt isolerade, det vore bra om de kunde larmas till alla byar. De kan ju befinna sig i närheten av en annan by när larmet går där.

Södertörn använder sig av cip i sex områden. Monica Rydbjer blev engagerad när verksamheten startade i Hölö/Mörkö 2018. Hon får larmet i en app i mobilen.

– Vi kvitterar inte larmet, och vi vet inte om det är någon på plats när vi kommer till olyckan. Är vi först ringer vi in en bedömning för att de som är på väg ska få bättre översiktsbild. Därefter påbörjar man insats. Vi gör det vi kan, när räddningstjänsten säger att vi inte kan göra mer åker vi hem.

Det fina med att vara cip är att det finns utvecklingsmöjligheter, tycker Monica Rydbjer.

– Vi är ett gäng cip:ar som även blivit utbildade som skogsbrandmän och ingår i ett funktionsvärn. Vill man hjälpa till finns det möjligheter, och på skogsbränder får vi ersättning.

Carer i Linköping har genomfört en hel del forskning kring frivilligheten. Föreståndaren Sofia Pilemalm har varit med sedan frivilligverksamheten började i glesbygd och sedan fortsatt mot förort och stad.

– Det finns stora likheter mellan stad och land, men i storstad kan det handla mer om att backa folksamlingar eller vara tolk, där är också fler anlagda bränder.

Vid rekrytering ser hon skillnader, det är enklare i glesbygd.

– Där kan man nästan få för många intresserade ibland, medan man i storstaden får jobba lite mer för att lyckas.