Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Prestationsångest och glädje bland SMO-eleverna

Ibland har det varit fysiskt och mentalt utmanande, men efter två terminer tvivlar inte SMO-eleverna på studievalet.
– Om något så har utbildningen bara ökat min motivation för att bli brandman, säger Tim Berggren.

Publicerad: 2021-06-07
SMO-eleverna Felix Carlsson, Tim Berggren, Patric Lundell och Kajsa Olsson. Foto: Maria Hansen

Senast Tjugofyra7 intervjuade de fyra eleverna i den här reportageserien, var det deras första vecka på den platsbundna utbildningen i skydd mot olyckor i Revinge. Nu har det gått nästan två terminer.

På grund av pandemin har det inte blivit riktigt som de föreställt sig, på både gott och ont. All teoretisk utbildning sker på distans och ett par dagar i veckan är eleverna i Revinge för praktiska moment. Skolans gym, där SMO-elever vanligtvis tillbringar mycket tid, är stängt.
– Vi är indelade i fyra basgrupper. Två av grupperna träffar vi inte så ofta, det är trist. Jag hade gärna velat träffa alla, säger Felix Carlsson.
Kajsa Olsson håller med, samtidigt som upplägget passar henne bra som pendlar 15 mil tur och retur.
– För min del har det blivit helt perfekt. Lärarna är väldigt bra på att lägga schemat så att det blir heldagar när vi åker in.

Hur skulle de då sammanfatta det första läsåret? Roligt, intressant, utmanande, spännande och motiverande är några ord som dyker upp.
– Det har överträffat mina förväntningar, utbrister Patric Lundell och får medhåll av kamraterna.
– De praktiska övningarna har varit mycket roligare än jag kunnat föreställa mig; väldigt utmanande men även spännande, utvecklar Tim Berggren.
På frågan vilka som är deras bästa minnen hittills svarar alla gemenskapen. De enas dock om att det har varit mer teori och fler arbeten att lämna in än de hade föreställt sig.
– Innan utbildningen visste jag heller inte att räddningstjänsten åkte ut på så många suicidlarm, det kom lite överraskande. Efter att vi haft lektioner och kurser om ämnet känns det bättre och jag känner mig mer förberedd, säger Patric.

De praktiska momenten, som alla fyra längtade efter, trappades sakta men säkert upp. Eleverna har haft praktiska examinationer i allt från att resa stegar, starta motorsprutor och ta på sig skyddskläder till rökdykning och keminsatser.
– Vi har lärt oss mycket steg för steg och nu lägger vi ihop det. Det är jättehäftigt för mig som inte har någon erfarenhet av yrket, säger Felix.
Redan efter två veckor var det dags för den lilla lian, det vill säga en kortare praktik. Patric var på anrika station Centrum i Malmö och var den som fick åka med på flest larm, fem stycken: trafikolycka, brand i lägenhet och automatlarm.
– Jag kommer nog aldrig glömma det första larmet, hur det var att springa och sätta på sig alla kläderna, snabbt hoppa in i bilen och åka iväg. Det var häftigt och gav definitivt mer-
smak.
– Det är jättebra att ha en yrkesprövande praktik så snabbt, så man känner direkt om det är något man vill fortsätta med, menar Kajsa.

Patric Lundell i samband med en kemövning. Foto: Privat

Ingen av de fyra har överhuvudtaget tvivlat på beslutet att bli brandman. Tim säger att utbildningen enbart ökat motivationen. Däremot har det hänt att några av eleverna drabbats av prestationsångest.
– Jag har känt ganska mycket stress och prestationsångest emellanåt, men har bra verktyg för att handskas med de känslorna och bra stöd av klasskamraterna, berättar Patric.
– Det har funnits tillfällen där jag känt att ”jag borde ha gjort så istället” och att jag är en dålig brandman. Jobbet är mentalt utmanande och fysiskt krävande. Jag minns när vi skulle rökdyka första gången och jag drog in för lite slang och fick gå tillbaka. Men efterklok kan man alltid vara. Sedan gör man det lite bättre nästa gång, fortsätter Felix.
Kajsa nickar och tillägger att det även efter en tuff dag brukar kännas bra i bilen hem.
– Lärarna är väldigt duktiga. De peppar, stöttar och säger att det är okej att göra fel. Miljön känns trygg och det finns inga dumma frågor, det är skönt.

Vilka har varit de största utmaningarna för er personligen?
– Att ta sig igenom upplevelser av andnöd och att inte drabbas av panik vid hård fysisk aktivitet med tät klädsel. Det känner jag att jag har tagit mig igenom nu. Jag har lärt känna min kropp bättre och vet vad jag behöver göra, berättar Patric.
– För mig har distansundervisningen helt klart varit den största utmaningen. Det är svårare att lära sig över Zoom, säger Tim.
Har ni utvecklats på ett personligt plan också?
– Absolut. Jag minns till exempel första gången vi övade losstagning i samband med trafikolyckor, då var jag väldigt blyg. Den senaste gången vi hade losstagning hade jag något av en ledarroll och pratade med SOS. Jag har verkligen vuxit av att gå utanför min trygghetszon, säger Felix.
– Ja, det vill jag påstå att jag också har gjort. En ganska stor del har handlat om det psykologiska och de tuffa utmaningar som väntar oss i yrket. Det har varit givande och skapat ett större lugn inombords, fortsätter Patric.
– Det tycker jag verkligen. Jag har lärt mig att ta mer ansvar, lita på mina egna beslut och blivit bättre på att jobba i grupp, tillägger Tim.

Kajsa, som redan innan utbildningen jobbade som deltidsbrandman i Åhus, säger att hon har blivit mycket tryggare i yrkesrollen. I sommar ska hon jobba på brandstationen i Kristianstad. Hon är den enda av de fyra som fått sommarvikariat, eftersom många räddningstjänster inte anställer studenter som bara gått två terminer.
Senast vi pratade var du osäker på om du ville bli brandman på heltid. Hur känns det nu?
– Att det nog blir ett yrkesskifte. Om det finns tjänster att söka, vill säga. Just den delen har vi inte pratat så mycket om.

Kajsa Olsson gör tummen upp efter att ha tagit C-körkort. Foto: Privat

För närvarande är det många i klassen som håller på att ta C-körkort, vilket krävs för att köra brandbil. Kajsa har redan skaffat sitt, Tim håller på för fullt. Felix planerar att ta sitt i sommar. Han överväger även att ta dykcertifikat. När vi träffade klassen förra gången berättade han att siktet var inställt på att bli räddningsdykare – trots att han aldrig testat att dyka. I början av juni ska de äntligen åka till Tylösand och öva vattenlivräddning för första gången.
– Det är tanken på det som tar mig igenom de sista veckorna av läsåret, säger Felix med ett stort leende. Han tillägger att han dessutom fått upp ögonen för kem och farligt gods, medan Tim insett att arbete på hög höjd är något som lockar honom.

Nästa termin ser alla fyra mest fram emot den långa lian. I samband med den träffar Tjugofyra7 eleverna igen – och då förhoppningsvis på plats snarare än över datorn som den här gången.

Maria Hansen
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Tillgänglighetsredogörelse

Kontakt
Redaktionen