Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Bättre hjälp i svår terräng

Olyckor eller sjukdomsfall i svårtillgänglig miljö innebär ofta en stor utmaning för de aktörer som ska göra en insats. Än mer komplicerat blir det när ingen riktigt vet vem som är ansvarig för sjukvården.
Nu har rollerna förtydligats i ett unikt projekt.
— Det har redan lett till stora vinster, säger Cecilia Wegnelius, projektledare från Sjöfartsverket.

Publicerad: 2020-06-10
Sjukvården involveras för sällan eller för sent i tidsförloppet när det gäller sjö- flyg- och fjällräddning i oländig miljö. Det visar en analys av krisberedskapssystemet. Foto: Sjöfartsverket

Cecilia WegneliusVarje år inträffar cirka 1 200 sjöräddningsinsatser, 140 flygräddningsinsatser och 350 fjällräddningsinsatser i Sverige där statlig räddningstjänst har ansvaret, och antalet tenderar att öka.
Det är Sjöfartsverket som ansvarar för sjö- och flygräddning, Polismyndigheten för fjällräddning och de 21 regionerna för prehospitala sjukvårdsinsatser inom egen region.

Sedan 2016 har
ett projekt pågått där de olika aktörerna för första gången gemensamt suttit ner och undersökt vad som inte fungerat i samband med insatserna. Trots regleringarna visste ingen riktigt vem som ansvarade för sjukvården. Arbetet har resulterat i rapporten "Aktörsgemensamma insatser i oländig miljö — förmodat eller bekräftat sjukvårdsbehov i samband med sjö- flyg- och fjällräddning".

Aktörerna har bland annat genomfört händelseanalyser och tittat på hur man agerat och hur insatserna letts. Förutom en stor okunskap hos alla aktörer om både sitt eget och andras ansvar blev det tydligt att det även fanns olika ledningsstrukturer som inte harmoniserar med varandra samt glapp i lagstiftningen.

Trots att snabb hjälp är av yttersta vikt framkommer det i rapporten att hälso- och sjukvården ofta involveras för sent i tidsförloppet — eller inte alls. Om ambulanssjukvården inte larmats eller kan ta sig till platsen hanteras många tillstånd självständigt av den statliga räddningstjänsten, vilket egentligen bara ska ske i nödfall i enlighet med nödrätten.

— Räddningstjänstpersonalen har inte mandat eller utbildning att hantera sjukvårdsinsatsen, därför ska den alltid påbörjas av regionen och sedan ledas av regionen genom hela händelseförloppet, konstaterar Cecilia Wegnelius.

Drygt 90 procent av fjällräddningsinsatserna innefattar skadade eller sjuka personer där frakturer av olika slag är i majoritet, medan sjöräddningsinsatserna domineras av medicinska tillstånd som andningsbesvär, stroke och bröstsmärtor. Gemensamt för insatserna är att platserna ligger långt bort från farbara vägar och ofta kompliceras ytterligare av problematik med nedkylning.

Det är väsentligt att alla aktörer deltar i den inledande larmfasen för att dela information, lägesbild och för att besluta om deltagande och genomförande. Istället för att lämna över till varandra bör det ske parallella insatser vad gäller räddning och sjukvård.

— Det är det viktigaste som projektet resulterat i. Tidigare var det mer att sjukvården hjälpte till på uppmaning från statlig räddningstjänst, trots att räddningspersonalen inte hade mandat till det, säger Cecilia Wegnelius.
Hon poängterar också att statlig räddningstjänst kan få tillgång till Sveriges samlade resurser i enlighet med Lagen om skydd mot olyckor. Sjukvården har inte samma stöd i lagstiftningen.
— Det innebär till exempel att det blir svårigheter när det finns sjukvårdsbehov men inget räddningsbehov.

Ännu svårare kan det bli utanför territorialgränsen, det vill säga på internationellt vatten. Där finns ett räddningsansvar men inget sjukvårdsansvar.
— Historiskt sett har det varit ett problem att Sverige inte har utpekat ett ansvar. Det finns inte alltid tid eller resurser från regionernas sida. För den enskilda räddningspersonalen finns en oro över att behöva ta personligt ansvar när denna inte har rätt utbildning eller kompetens för att ta hand om svårt skadade. Det kan göra att räddningspersonalen inte vill åka iväg på sådana insatser. Här måste det finnas ett utpekat ansvar och regionerna behöver komma överens om samordningen.

Cecilia Wegnelius ser redan stora vinster med projektet, som avslutades vid årsskiftet. Bland annat har en funktion inrättats på SOS alarm som säkerställer sjukvårdsinsatser vid fjällräddning, vissa regioner har fått en bättre ledningsfunktion och ett särskilt råd för aktörsgemensamma insatser i oländig miljö har inrättats och fått ett mandat.
— Framåt handlar det om att skapa fungerande ledningsstrukturer för att omhänderta de här insatserna och att fortsätta samarbeta och utvärdera händelserna, avslutar hon.

Maria Hansen
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen