Vi som arbetar med samhällsskydd och beredskap och gör risk- och sårbarhetsanalyser pratar ofta om hårdvara. Strömmen som går. Telefonnät som går ner. Störningar i tågtrafik. Bakterier i vattenledningarna.
Sociala risker är mycket mer svårfångat än elavbrott.

Brist på framtidshopp och sviktande tillit till samhället gör unga människor till lätta offer för krafter som vill utnyttja situationen – kriminella ligor, våldsamma politiska och religiösa rörelser. Här behövs bred samverkan och en rejäl uppryckning.

Det är inte rimligt att den första kontakten en ung man eller kvinna får med någon som representerar samhället utanför skolan är en Säpopolis som försöker avvärja en resa till krigets Syrien.

Ett program om konferensen om sociala risker kommer att sändas på Kunskapskanalen i början av juni. Alla vi som arbetar för ett säkrare samhälle borde ta chansen att se det.

Brandkonferensen i Visby satte bland annat fingret på frågan hur vi ska organisera räddningstjänsten i framtiden. Räddningstjänsterna brottas med många utmaningar och behovet av resurser ställs mot andra akuta behov i kommunerna. Alltfler kommuner slår sig samman i räddningstjänstförbund för att kunna möta medborgarnas behov.

I våra grannländer går utvecklingen mot färre räddningstjänster med större geografiskt ansvar. Samtidigt ritas kartan om i Sverige när nya geografiska gränser skapas av att Polismyndigheten organiserar sig i sju regioner, att

Försvarsmakten har fyra regionala staber och att regeringen har aviserat en regionreform. Det påverkar det geografiska områdesansvaret på alla nivåer, och behovet att samverka gränsöverskridande ökar.

Men kommuner och landsting, länsstyrelser och andra myndigheter kommer att behöva ta höjd för ännu svårare frågor inom området samhällsskydd och beredskap.
Regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition nyligen kan sammanfattas med ett ord: Lystring!
Medierna har rapporterat om det nya säkerhetspolitiska läget, om informationskampanjer som syftar till att påverka vår säkerhetspolitik, och förstås debatten om Försvarsmaktens resurser.
Men propositionen innehåller också andra nyheter.

Det är dags att återuppta planeringen för civilt försvar, som ju legat vilande i 15-20 år. Valda delar av det som en gång ingick i Sveriges civila försvar är nedmonterat. Vi har avvecklat oljebergrum, lager av livsmedel, skyddsmasker, k-företag, totalförsvarsövningar m.m.

Däremot har vi utvecklat systemet för samhällets krisberedskap. Det ger oss generell förmåga som är bättre idag än för femton år sedan.

Planeringen för civilt försvar ska utgå från krisberedskapen för att nå regeringens mål; att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.

Men vi kommer att behöva göra mer än så. En nyckelfråga gäller cyberförsvaret. Ett antagonistiskt it-angrepp kan få lika stora konsekvenser för samhällsviktiga funktioner som ett konventionellt väpnat angrepp. Vi har kommit en bit på väg med ett systematiskt arbete för bättre informationssäkerhet, men vi är fortfarande mycket sårbara!

Allt vi gör – oavsett om det handlar om olyckor eller kriser, eller civilt försvar – kräver ledarskap och samverkan, förmåga att se runt hörnet och att tänka strategiskt. Ett användbart verktyg för hela risk- och hotskalan är boken "Gemensamma grunder för samverkan och ledning", den finns att hämta på MSB:s hemsida.

Ett annat verktyg är risk- och sårbarhetsanalyserna i kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter, och den nationella risk- och förmågebedömningen, som också kan utvecklas med ett särskilt raster för civilt försvar. Och vi kommer att utveckla samarbetet med våra nordiska grannar och med andra medlemsstater inom EU.

Nästa steg kommer att bli regeringens beslut om planeringsanvisningar. Så, var beredd! Snart går vi från lystring till givakt när det gäller planering av civilt försvar, för att låna ett begrepp från Försvarsmakten.