Den första utmaningen handlar om en försämrad säkerhetspolitisk situation. Det var så sent som i februari 2014 som ryska specialtrupper invaderade Krimhalvön i Ukraina. I oktober 2014 bedrev den svenska Försvarsmakten en intensiv underrättelseoperation i Stockholms skärgård på grund av främmande undervattensverksamhet.

Den andra utmaningen handlar om befolkningsströmmar och snabba demografiska förändringar.

Den tredje utmaningen handlar om polarisering, radikalisering och extremism. I förlängningen terrorism.

Alla tre utmaningar kräver att hela samhället agerar, och att vi samverkar med varandra för att hitta lösningar på problemen och svar på frågorna.

Den försämrade säkerhetspolitiska situationen gör att vi måste lägga ner stor kraft på att återupprätta en modern version av det svenska totalförsvaret. Det behövs samordnad militär och civil planering för att kunna möta ett väpnat angrepp från en annan stat och hantera konsekvenser av krigshandlingar som drabbar Sverige. Försvarsmakten har arbetet med detta några år, men nu måste även civila aktörer komma igång på allvar – med utgångspunkt från det arbete som sker inom ramen för krisberedskapen.

När det gäller befolkningsströmmarna och de snabba demografiska förändringar de medför för Sverige, är det lätt att fastna i den gigantiska utmaningen att skapa boende för de asylsökande. Men bortom den frågan, och bortom den allra mest akuta hanteringen över huvud taget, handlar det också om bland annat logistik, resurser, kompetens och samhällsplanering.

Migrationsverket bedömer att det kommer ungefär 150 000 till Sverige under 2015, motsvarande en stad av Linköpings storlek. Linköping har 86 skolor. Ett par tusen lärare. Ett regionsjukhus. För 150 000 människor behövs det cirka 15 vårdcentraler, 10 barnavårdscentraler, fem mödravårdscentraler och sju psykiatriska mottagningar. Ungefär sju folktandvårdskliniker. Det går åt cirka 25 miljoner liter vatten per dygn.

För att kunna möta upp mot dessa behov krävs naturligtvis en mängd åtgärder.

En grundförutsättning är dock att våra system gör det möjligt för de nyanlända att snabbt bli en del av lösningen – som lärare, läkare, byggarbetare, omsorgspersonal, med mera. Gör vi detta på ett bra och snabbt sätt, så finns det faktiskt en möjlighet att Sverige på några års sikt går stärkt ur detta!

Den tredje utmaningen – polarisering, radikalisering och extremism – i förlängningen terrorism, ställer också höga krav på oss alla. Regeringens strategi mot terrorism finns som en grund för det arbetet. Arbetet med krisberedskap ska också kunna fungera som ett verktyg för att möta utmaningen och skapa en bättre förmåga att hantera konsekvenserna om något inträffar.

Men för att citera samordnaren mot våldsbejakande extremism Mona Sahlin: "Ingen vaknar en morgon och har blivit extremist över natten." Hon agerar pådrivare och stöd när det gäller radikalisering och hur den kan förebyggas i kommunerna. Det arbetet startar i mellanmänskliga samtal, stöd, goda förebilder, tydliga besked och en uppryckning för att ge unga människor tillit till det demokratiska samhällsbygget, framtidstro. För det är ju så, att i den här frågan så möts det lokala – arbetet på kommundelsnivå – med det globala – utvecklingen i Syrien, Irak och delar av Afrika, spridningen av propaganda via sociala medier, rädslan som sprider sig över nationsgränserna.

Mänskligheten möter också ett antal andra utmaningar: klimatförändringen, vårt beroende av teknisk infrastruktur (el, kommunikationer, vatten), multiresistenta bakterier och skuldkrisen i delar av Europa för att nämna några exempel.

Vi ska naturligtvis inte heller glömma all den positiva utvecklingskraft som kommer ur både teknikutveckling och globalisering. Våra verktyg för att hantera problemen blir ju faktiskt i många avseenden allt fler.

Vi har ett nytt Europa. Vi har ett nytt Sverige. Vi har nya förutsättningar för alla oss som arbetar med samhällets säkerhet. Kartan ritas om och vi måste orientera oss på nytt.

Och det är vårt ansvar att förvalta den förändringen klokt.