MSB har ett brett ansvar, det märks i den nöjdkundersökning, NKI, som Tjugofyra7 har en artikel om i detta nummer.

Förr hade tre myndigheter ansvar för olika områden som gäller olyckor, krisberedskap och civilt försvar. MSB spänner över hela det registret, och förväntningarna ute i samhället är höga på oss, vilket både är bra och ställer krav på att vi blir tydligare.

En av de saker som blivit lite eftersatt under MSB:s första år är frågor som rör civilt försvar.

Nu har en parlamentarisk försvarsberedning tillsatts och Försvarsmakten har fått i uppdrag att återuppta en nationell försvarsplanering.

 

Det kommer att påverka även civila myndigheter, landsting och kommuner. Därmed kanske också begrepp som beredskap i krig, vid krigsfara och beredskap vid kris kan komma att prövas.

Många tar gärna till militära termer eller liknelser när man talar om krisberedskap, det vanligaste misstaget är att leta efter en civil ÖB. En krisgeneral som pekar med hela handen för att få samhället att hantera en kris.

 

Men vi arbetar inte så i samhällsviktiga frågor eller samhällsplanering. Vi arbetar efter principen att den som till vardags sköter en syssla bäst, också ska och kan ansvara för det arbetet under kris.

Ansvarsprincipen har regeringen också förtydligat genom att uttrycka att ansvaret inte bara berör egen verksamhet, utan också omfattar samverkan med andra aktörer.

 

Det finns naturligtvis en avgörande skillnad mellan krig eller krigsfara och kris, men landets försvarsförmåga är beroende av god krisberedskap – och omvänt.

Vår förmåga att hantera kriser är beroende av en ökad civil-militär samverkan. Det krävs inte särskilda regeringsbeslut för att Försvarsmakten ska kunna bistå vid en isstorm, men kanske en ökad förmåga att samverka?

 

Försvarsmakten har resurser som samhället skulle kunna nyttiggöra i större utsträckning, vilket i sin tur kräver en viss lyhördhet gentemot de aktörer som är ansvariga för fundamenten i vår krisberedskap: kommuner, landstingskommuner, länsstyrelser och andra myndigheter.

 

Så vad hotar Sverige?

Krig eller väpnad konflikt i vårt närområde måste vi alltid planera efter, även så här drygt 20 år efter kalla krigets slut och efter 200 år av fred. MSB:s roll är att peka på att faran också kan finnas på annat håll. Jag vill peka på tre, som jag uppfattar det, underskattade hot.

 

Vårt samhälle är beroende av ett antal samhällsviktiga funktioner, självklarheter i vardagen: elförsörjning, tele, it, transporter samt vatten- och avloppssystem. Om något av dessa flöden störs långvarigt får vi omfattande problem, oavsett orsaken till störningen. Dessa flöden är sammanvävda med globala nätverk. En störning långt bort i världen kan påverka oss direkt eller indirekt.

Medvetenheten har ökat de senaste åren om behovet av ett systematiskt arbete med god informationssäkerhet i hela samhället, men behöver ytterligare uppmärksammas. Tänk vad två veckor utan tillgång till bankomat, kortsystem och bank skulle orsaka.

 

Den andra handlar om social oro. Alla samhällen hålls samman av kitt som kan vara kulturella, ekonomiska, religiösa, demokratiska eller något annat.

När det där kontraktet mellan samhälle och medborgare börjar spricka på grund av arbetslöshet, bostadslöshet och särskilt när unga människor tappat tilltron till systemet, så hotas hela samhället.

Förändringen kommer kanske långsamt, men vi ser den i form av anlagda skolbränder, stenkastning mot brandbilar eller att hela bostadsområden stigmatiseras.

 

Det tredje hotet finns i vår vardag: antalet olyckor ökar. Det vi ibland slarvigt kallar för olyckor i vardagen kostar 3 000 människor livet varje år. Drygt hälften av dem är fall­olyckor som huvudsakligen drabbar äldre som faller i hemmiljö. Samhällets kostnad för olyckor i vardagen är lågt räknat 65 miljarder kronor per år.
Det är kostnader och olycksstatistik som skiljer sig från kommun till kommun. Alltså finns anledning för varje kommunstyrelseordförande i det här landet att sätta lupp på olyckorna. Vad gör att grannkommunen lyckas bättre? Årets utgåva av Öppna Jämförelser som publiceras i december av SKL kan ge alla landets kommuner nyttiga lärdomar om detta.

65 miljarder är ofattbart mycket pengar men det mänskliga lidande som döljer sig bakom den siffran kan inte mätas i pengar.

 

Många frågar oss på MSB efter skyddsrum och andningsskydd nu när planering som handlar om civilt försvar åter är aktuellt. Men skyddsrum, som kom till för att skydda mot luftangrepp med gas och bomber, skyddar inte mot strömavbrott och cyberkrig, inte mot fallolyckor och kan inte förebygga social oro.

Det kan däremot en modern räddningstjänst medverka till och framsynta kommunledningar förstår att olycksförebyggande arbete och krisberedskap hör ihop, och är frågor som stärker hela samhället, även vårt civila försvar.