Arkivet

Byn vårdar säkerheten

ÖSTMARK – Brandman? Aldrig! Det klarar jag inte, sa Helena Antonsson första gången de frågade. Men hon tänkte om. Efter nio år vet hon att hennes kunskaper som undersköterska är värdefulla för räddningstjänsten.

Helena Antonsson på servicehuset.

Helena Antonsson och Gunhild Eriksson, som bor på Gömmanberg, trivs bra ihop. Helena har varit undersköterska i tjugotre år och deltidsbrandman i nio. Foto: Annika N Lindqvist.

 

Östmark ligger ett par mil norr om Torsby i Värmland. Bygden har ungefär 1 100 invånare och stark sammanhållning.

Här är det lätt att förmå folk att skänka pengar till bygget av en bensinstation och en utvidgad lanthandel.

Och lätt att rekrytera deltidsbrandmän.

– Senast vi hade annons fick vi elva ansökningar till tre tjänster, berättar Bengt Carlsson.

 

Han är räddningschef i Torsby kommun, ansvarar för fem deltidsstationer och tycker att Östmark utmärker sig just genom invånarnas engagemang.

Men första gången Helena Antonsson fick frågan slog hon ifrån sig.

– Aldrig! Brandman, liksom, säger hon.

– Styrkemässigt trodde jag inte att jag skulle klara det.

 

Fast hennes arbetskamrat på servicehuset, vaktmästaren som själv är deltidsbrandman, stod på sig. Och Helena är vältränad. Hon har spelat handboll i många år och spelar fortfarande fotboll i Rännbergs IK.

– Och så visste jag ju att det var två fruntimmer i kåren. Jag tänkte väl att funkar det för dom så funkar det för mig.

 

I juni 2002 blev hon anställd i räddningstjänsten. Året därpå skickades hon på en femveckors kurs i Skövde, som stärkte hennes självförtroende.

– Först trodde jag att jag skulle vara tvungen att kunna allting, men där begrep jag att vi i gruppen kompletterar varandra.

 

Själv är hon undersköterska på äldreboendet Gömmanberg, som ligger nån kilometer från hennes hem och ett stenkast från brandstationen. Inställelsetiden är minimal.

Närheten är bara en av vinsterna med att ha personal från Gömmanberg bland brandmännen. Larmens karaktär gör också erfarenheten från vården till en stor tillgång.

 

I snart tjugo år har räddningstjänsten i Östmark åkt på IVPA, i väntan på ambulans. Utan de larmen hade stationen i Östmark kanske varit nedlagd.

– Vi har i snitt ett-två larm i veckan. Två tredjedelar av dem är IVPA, säger Helena Antonsson.

– Det är klart att jag har fördel av att jag är van att prata med gamla människor och att jag inte är rädd för blod.

 

Däremot hade hon oerhörd respekt för rökdykning, något som hon kan fnysa åt idag.

– Rökdykning, som man var så fokuserad på, det är det ju nästan aldrig. Jag har gjort tre på tio år. Det är klart det är tungt, skogsbränder är också tungt, men inte alls så fysiskt krävande som jag trodde från början.

 

Räddningstjänsten i Torsby kommun har 80 deltidsbrandmän. Av dem är 14 kvinnor, vilket gör 17,5 procent och möjligen är den högsta andelen i landet.

– Men vi har aldrig gjort någon särskild drive för att anställa kvinnor. Vi anställer brandmän. En del är män och andra är kvinnor. Det viktiga är att vi får rätt personer. Vi fokuserar inte på det tekniska, utan på att de ska tycka om att arbeta med människor, säger räddningschef Bengt Carlsson.

 

De tretton deltidsbrandmännen i Östmark har en bred sammanlagd erfarenhet. Någon jobbar i lanthandeln, en är vaktmästare, någon är bilmekaniker, en är skogsinspektör, två är undersköterskor och en är präst.

Johan Bonander kom som nybliven präst till Östmark år 2006. Året därpå blev han brandman.

– Jag tyckte väl att det får ingå i kallet när man bor på landet, och så bor jag i prästgården och har kort inställelsetid, säger han.

Han läste till präst ganska sent i livet, är utbildad undersköterska och har jobbat i akutvården, och har dessutom lastbilskort och busskort.

 

Alltsammans är erfarenheter som hans brandmannakollegor uppskattar.
Men alldeles särskilt glada är de över att ha prästen med när de möter anhöriga i samband med olyckor och självmord.

För honom har jobbet i räddningstjänsten gett nya kontakter som underlättat att bygga upp ett samarbete mellan olika instanser i samhället. Inte minst i det projekt som kyrkan bedriver för att förebygga självmord i norra Värmland.

 

Också Helena Antonsson har stor glädje av att kombinera sina båda yrken.

– Det har stärkt mig i mitt vanliga jobb. Jag har fått mer is i magen i akuta situationer. Och så får man lite utbildning, det får man knappt i äldreomsorgen.

Till utbildningarna hör att hon tagit C-körkort, så att hon kan köra den stora brandbilen.

 

De cirka 3 500 kronor i månaden hon får från räddningstjänsten gör att hon haft råd att gå ner på 75 procent på Gömmanberg.

– Det är skönt. Det är mastigt att jobba heltid i äldreomsorgen.

Var fjärde vecka har hon jour, beredd att åka ut på ambulanslarm och bränder. Då lämnar hennes sambo de treåriga tvillingflickorna på dagis, och de får vara kvar tills han hämtar på eftermiddagen.

– Jag tror det är svårt för ett kvinnfolk att vara brandman om man har en karl som inte är van att ta hand om ungarna, säger hon.

 

Helena Antonsson i brandbilen.I allmänhet har svenska kommuner svårt att rekrytera deltidsbrandmän. Ett skäl är att många idag jobbar flera mil hemifrån, och inte hinner fram snabbt nog när larmet går.

Men det gäller framförallt män. Kvinnor arbetar oftare inom omsorg och service, och finns därmed på hemorten på dagtid.

Det är ett skäl till att fler räddningstjänster har börjat snegla på de typiskt kvinnliga branscherna när de ska rekrytera.

 

Fast flera räddningschefer har mött motstånd. Äldrevårdens personalstyrkor är så slimmade att det är svårt att avvara folk.

Helena Antonsson säger att visst blir det lite körigt ibland när larmet går, fast inte värre än att det går att fixa med god vilja.

– Alla som kan åker till station på alla larm, om de har jour eller inte. Om det är ett sjuklarm så åker de tre första ut. Är det så att jag jobbar på mitt vanliga jobb då så följer inte jag med ut. Och skulle jag vara ute på larm och det drar ut på tiden så ringer jag till Gömmanberg och så går nån annan in för mig där.

 

Ulf Ericsson som är hennes chef i äldreomsorgen tycker det är bra att hans anställda också blir deltidsbrandmän.

– Det är ju väldigt bra att ha så kompetent personal. Tänk om det börjar brinna på Gömmanberg! Och det har aldrig varit något gnäll på de andra anställda om att någon åker på larm. Det där löser de. Det är ju för samhällets bästa.