När Seveso 2-direktivet trädde i kraft 1999 innebar det krav på kommunala insatsplaner för de knappt 200 Seveso-verksamheterna i den högre kravnivån. Redovisning till EU ska ske vart tredje år. Den första rapporten som lämnades till EU 2002 var alarmerande, blott 5 procent av anläggningarna hade insatsplanerats av räddningstjänsten.

Det var så illa att Sverige fick chans till en extra redovisning och kom då upp i 35 procent. EU var fortfarande missnöjt och hotade med EU-domstolen för att direktivet inte efterlevdes. Ett intensivt arbete inleddes och 2007 hade 100 procent av verksamheterna insatsplaner. Planerna ska även övas vart tredje år. Vid redovisningen i år fanns insatsplaner för 93 procent av Seveso-verksamheterna men bara 43 procent hade övat planerna.

På MSB var man konfunderade eftersom insatsplanering är en förutsättning för att leva upp till LSO och en fundamental del av det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Tillsammans med representanter för räddningstjänsterna undersöktes varför det inte fungerade.

– Då framkom att det rådde begreppsförvirring. Vad är en insatsplan? För några är det ett insatskort. Förväntningar var oklara och det saknades stöd och vägledning, säger Ove Brunnström.