– Den som varit föremål för insatsen är ansvarig för konsekvenserna av olyckan och därigenom insatsen. Det är följden av en dom i Mark- och miljödomstolen från 2003, säger Per-Olof Wikström, jurist på MSB.

Han kallar det "ruinansvaret", att arbetet efter olyckan är en del av olyckan. När räddningsinsatsen är avslutad är det ägaren eller nyttjanderättshavaren till den egendom som berörts av räddningsinsatsen som är ansvarig för bevakning, restvärdesskydd, sanering och återställning. Oftast sker det utan dramatik och de ekonomiska konsekvenserna blir en fråga för den drabbades försäkringsbolag.

Men när branden får miljökonsekvenser och miljölagstiftningen kickar in förändras saker och ting. Det finns två domar som ger vägledning och båda är från Mark- och miljödomstolen i Växjö. Den ena är från 2003 och gäller en brand hos ett företag i Malmö som återvann begagnade däck. Räddningstjänsten lyckades inte få bukt med branden utan tippade de brinnande däcken i hamnbassängen. Släckvattnet samlades upp och pumpades över till en cistern.

Domstolen ansåg det var nödvändigt att tippa däcken i hamnbassängen. Man konstaterade också att det i "räddningstjänstlagen förutsätts närmast som ett normalt förfarande att de fortsatta återställnings- och saneringsåtgärderna vidtas genom skadevållarens eller fastighetsägarens försorg" samt att inget hindrar att även miljöbalken ingriper i målet.

Ansvaret för miljöbalkens efterlevnad ligger främst på verksamhetsutövaren. Att det var brandkåren som slängt däcksresterna i hamnbassängen och pumpat över släckvatten till cisternen saknade i sammanhanget betydelse ansåg domstolen.

Vid vite om 350 000 kronor dömdes företaget att tömma cisternen och ta upp däckresterna från hamnbassängen.

En annat domslut som har betydelse i sammanhanget är från samma domstol 2012. För att rädda 18 villor från att översvämmas täppte räddningstjänsten igen en vägtrumma med ett gruslass. Följden blev att en golfbana översvämmades istället. På golfbanan fanns dammar med karpfisk och översvämningen ledde till att gäddor tog sig in i dammarna och åt upp karparna.

Det speciella med golfbanedomen är att Mark- och miljödomstolen slog fast att åtgärder räddningstjänsten vidtar på en olycksplats kan betraktas som verksamhet på en fastighet och därmed leda till skadeståndsskyldighet.

Domstolen bedömde att räddningsledaren fattade rätt beslut eftersom en fördämning var enda möjligheten att rädda de 18 villorna. Enligt miljöbalken gäller så kallat strikt ansvar, det vill säga skadestånd ska utdömas även om skadan inte orsakats avsiktligt eller genom vårdslöshet. Därför dömdes kommunen att betala knappt två miljoner kronor i skadestånd till golfbanans ägare.

– Det viktiga med golfbanedomen är att man betraktar räddningstjänst som en verksamhet enligt miljöbalken, säger Per-Olof Wikström.

I domen mot däckföretaget skriver kommunens miljönämnd i sitt yttrande att man kan tänka sig ett annat synsätt vid "missgrepp från Brandkårens sida".

– Min tolkning av domen är att vid en korrekt utförd insats är efterarbetet en del av olyckan. Vid en inkorrekt insats kan det bli verksamhetsutövarens, dvs räddningstjänstens, ansvar.

Han vill inte uttala sig om Hamre-fallet, men säger att både länsstyrelsens och åklagarens bedömning blir intressant för tolkningen av gällande rätt.

– Jag hoppas att de som bedömer ger en fyllig motivering eftersom det finns så få domar på området, säger Per-Olof Wikström.