Lars-Olof JöckertLars-Olof Jöckert, räddningsledare vid Sjö- och flygräddningscentralen, vill uppmärksamma räddningstjänsterna på dem.

– Jag tror inte många är medvetna om att sändarna finns och kan ge larm, säger han.

På större fartyg och flyg finns fasta nödsändare som automatiskt utlöses och sänder signaler till satelliter vid nödläge.

Ägare till mindre båtar och plan väljer hellre, av kostnadsskäl, en bärbar sändare som utlöses manuellt.

 

Men nödsändarna, som kallas PLB (Personal Location Beacon), blir allt vanligare även bland de som rör sig i skog och mark.

Skogsarbetare, skoterförare, jägare och vandrare utrustar sig med dem.

En sändare kostar runt 3 000 kronor att köpa och medför inga abonnemangskostnader. En billig livförsäkring har allt fler upptäckt.

 

– Det finns 3 245 registrerade personliga nödsändare i Sverige, då är inte försvaret inräknat. Skogsfolket har 40 procent av dem. Resten är flyg och båt, säger Jöckert.

Inträffar en olycka i skogen och det inte finns mobiltäckning kan ägaren utlösa sändaren. Larmet och positionsangivelsen kommer så småningom till Sjö- och flygräddningscentralen vid Käringberget i Göteborg.

 

Positionen kan ge besked om vilken typ av olycka det är. Via registreringen av sändaren, där ägaren angett för vilket syfte den används, kan också ge larmcentralen besked om vem som ska larmas.

Sjö- och flygräddningen har centralt ansvar att förmedla larmen till rätt räddningsorganisation. I skog och mark kan det vara fråga om fjällräddning, då larmas polisen. Men utanför fjällterrängen handlar det sannolikt om kommunal räddningstjänst.

 

– De här larmen är inte vanliga, men de kommer bli en vacker dag eftersom fler skaffar nödsändare. I dag är det inte många räddningstjänster som begriper hur larmen kommer till oss, och det känns som en del inte är villiga att ta hand om larmen. Därför kräver vi besked från ansvarig organisation att de tar hand om larmet innan vi släpper ärendet.

Problemet kan vara att den nödställde befinner sig långt från allmän väg och det blir svårt för hjälpen att nå fram.

– Finns det en helikopter i närheten kan den hjälpa till, men ansvaret för insatsen är i det här fallet kommunala räddningstjänstens.

 

Flygkrasch i Alaska satte fart
på utvecklingen av nödsändare

 

NödsändarenSystemet med nödsändare som positioneras mot satelliter utvecklades under 80-talet.

Tidigare använde flyg och fartyg sändare som skickade en mer svepande signal. De brast i exakthet, sändaren kunde befinna sig inom en radie på 40 kilometer.

– Signalerna skickades över 121,5 megahertz. 2007 slutade satelliterna lyssna på den frekvensen. Nu används frekvensen 406. Signalen från en 406-sändare är 100 gånger starkare än de gamla. Och felmarginalen är numera under en kilometer, säger Lars-Olof Jöckert vid Sjö- och flygräddningscentralen.

 

Behovet av ett mer exakt system utlöstes av en amerikansk flygkrasch i Alaska med flera senatorer ombord.

– Man fann planet efter tre dygn. Hälften av passagerarna hade överlevet smällen men frusit ihjäl.

 

USA fick med dåvarande Sovjet på att utveckla det som blev dagens system, Cospas-Sarsat. När nya vädersatelliter skickades upp bifogades en extra låda som mottagare för nödsändare. Kanada och Frankrike anslöt sig och de fyra länderna äger i dag systemet. Totalt är ett 40-tal länder anslutna och betalar för tjänsten, för Sveriges del sker det via MSB.

I dag finns runt 20 satelliter som läser signaler från nödsändarna.

 

Enkelt utryckt innebär det att när någon larmar i Sverige fångas det av en satellit som i sin tur skickar ner informationen till någon av det 50-tal parabolantenner som finns utsprida över världen.

Larmet avslöjar i vilket land sändaren är registrerad och var den befinner sig. Det land eller de länder som berörs får larmet. En övervakningscentral i Bodö förmedlar händelser i Norden och baltländerna till nationella centraler.

Larm i Sverige kommer till Sjö- och flygräddningscentralen i Göteborg. Från att larmet aktiverats till att centralen i Göteborg får ett meddelande kan det dröja 7-60 minuter.