PeppeStenkastning och anlagda bränder satte Husby på kartan för drygt ett år sedan. Oroligheter hade gått helt överstyr. Poliser och brandmän var i skottlinjen. Varför kastarungdomarna sten? undrade många.
– Man kan inte veta hur det är att vara förälder innan man är det. Man kan inte veta hur det är att vara kränkt av polisen innan man systematiskt är det, säger Payam ”Peppe” Boroodjeni.

 

Han har bott större delen i sitt liv i förorten. Han är van oroligheter, har jobbat som förebild genom Fryshusets satsning Lugna gatan.
Men nu såg han något annat. Det var maskerad kravallpolis, det var våldsamheter som accelererat. Han såg att flera av ungdomarna som deltog i bråken inte var från Husby.
– Området hade blivit en frizon där man kunde göra vad man ville. Läget hade gått förbi dialogen. Det fanns hat och det fanns en piska.

 

Och en av dem som ”Peppe” kallar arkitekterna bakom oroligheterna var en barndomskompis.
– Vi kan kalla honom Johan, fast det heter han verkligen inte. Han blev hämtad på jobbet av polisen och satt i häktet i sju-åtta dagar tills de hittade den skyldige till det han ansågs misstänkt för. Under tiden förlorade han sitt jobb, sin flickvän och sina två barn.

 

Den natten ”Peppe” och hans kompisar fick nog och bestämde sig för att ta tillbaka Husby hade en parkering med bilar brunnit, däribland ”Peppes” Saab.
– Vi sa vi måste komma med kärlek. Vi grillar korv. Folk käkar korv, speciellt när det är gratis. Vi bad polisen inte dyka upp och förklarade vad vi skulle göra, men de förstod det inte riktigt.

 

Parollen blev ”Lämna en sten – grilla en korv” och pågick fyra-fem dagar. Hatet skuffades undan. Samtidigt hade oroligheterna i Husby smittats av sig till andra delar av landet.
– När det brann i övriga Sverige grillade vi korv. Det här blev aldrig omskrivet, vi släppte helt enkelt inte in media. Vi gjorde det inte för att synas i media, vi gjorde det för Husby.

 

Efteråt pratade ”Peppe” med länspolismästare Pia Sjunnegård Dahlbom, fick henne att lyssna på ungdomar i Husby och hur de såg på polisen.
– Hon är riktigt grym, efter det har polisen inte angripit personer för att de ”ser konstiga ut”.
Till åhörarna på Brand sa ”Peppe”:
– Om ni inte är hjältarna, brandmännen, men jobbar med dem; tänk på vad ni gör, tänk på vilka beslut ni tar.

 

Payam ”Peppe” Boroodjeni hade publiken i sin hand, lockade till både skratt och eftertänksamhet och fick konferensens kraftigaste bifall. Själv konstaterade han efteråt att han var ovan, osäker och nervös.

 

En del av livet och det sociala sammanhanget i den invandrartäta förorten förklarade ”Peppe” med en enkel familjepyramid med pappa överst, mamma i mitten och barnen längst ner.
– Pappa jobbar, drar in pengar och bestämmer. Mamma lagar mat och säger till när barnen ska lägga sig. Barnen har inget att säga till om. Det är så det normalt ser ut. När pappa inte har jobb, eller är frånvarande, vänds pyramiden upp och ner. Barnen tar över. Föräldrar som försökte snacka hem sina barn från oroligheterna hade inga mandat att göra det. Varför tror ni deras paraboler är riktade till andra sidan världen? De ser inte Rapport, de är inte närvarande.
– Det snackas mycket om ungdomsarbetslöshet. Men det är föräldrarna som måste ha jobb, annars hamnar pyramiden upp och ner.

 

Hur ser det då ut nu, ett år efteråt?
– Jag har knappt fått sova på nätterna under fyra veckor. Pyramiderna är fortsatt upp och ner. Det är ingen skillnad mellan före kravallerna och nu, men det finns en glimt av hopp.
”Peppe jobbar i dag som verksamhetsledare för Fryshuset i Husby. Hans första möte med det nya landet, familjen flydde från Iran, är den miljö och den trygghet som är självklar för många, för andra inte.

 

Familjen bodde i Mjölby och första sommaren fick han följa med och bo hos sin skolfröken på landet. En idyllisk sommar med kor, smultron och små grodorna kring midsommarstången. Och man sjöng nationalsången.
– Jag gjorde smultronhalsband, korna slickade min hand. Jag fick vara barn.
Men pappa blev varslad och familjen drog mot huvudstaden där jobben skulle finnas. De fanns inte, åtminstone inte för pappan som började jobba utomlands och med intervaller kom hem med pengar.
– När jag gick i gymnasiet kom pappa tillbaka. Under åren innan måste någon täcka hålet efter honom i pyramiden. Så den vändes, barnen var överst.

 

Nu ska ”Peppe” bli pappa. Han lever i Husby där han ser kriminalitet och skjutningar och undrar vilket Sverige hans barn ska växa upp i.
– Jag står inte här som Husbybo utan som blivande farsa. Jag vill att min unge ska växa upp med smultronhalsband, små grodorna och nationalsången.