Dave Bagient- Ni måste vara öppna om trakasserier. Det är många kvinnor som fått sina liv förstörda av brandmän, hävdade Baigent på Brand 2010.

 Baigent jobbade själv som brandman i 30 år och var en del av den kultur han nu granskar. Han bytte karriär, började läsa sociologi på universitet och forskar nu inom räddningstjänst. 

Hans bild av kvinnors arbetsmiljö på brandstationer är mycket mörk, närmast skrämmande.

 I Storbritannien fanns för tre år sedan 800 kvinnliga brandmän, cirka 2,5 procent av totala antalet. I en undersökning 2007 sa 53 procent att de utsatts för muntliga trakasserier, 39 procent att de utsatts för pornografiska bilder.

- Det är en grabbkultur, och den får tyvärr fortgå, sa Baigent.

Från regeringshåll har krävts åtgärder. Tidigare ansåg ansvarig minister att räddningstjänsten var sämst i klassen. Nu när alla organisationer jobbar med jämställdhet och mångfald anser denne att man inte ens är i samma klass längre.

 Dave Baigent beskrev ett normalt scenario som att en kvinnlig brandman utsätts för trakasserier, men tror det ska sluta och avvaktar. I nästa steg börjar hon tvivla på sig själv, hon går till chefen och får stöd med beskedet att hon måste klaga officiellt. När det sker anser chefen att han måste skydda sin organisation och ställer sig plötsligt bakom kollektivet. Det nås en uppgörelse som innebär att kvinnan slutar och skriver på ett avtal om tystnadsplikt i fallet.

- Cheferna hävdar att detta hör till historien. Men det stämmer inte. Det pågår fortfarande. När en brandman anklagas för trakasserier skapar det en gruppsolidaritet, kvinnan blir utan stöd.

 Jämställdhetsutbildning hjälper inte?

- Det har bara gjort trakasserierna mer förfinade.

Dave Baigent menar att en utomstående vid besök säkert inte märker något, men när gruppen är för sig själv uppträder den annorlunda.

- Men det kan lösas. Det kräver bara ett man ställer sig upp och säger att man inte accepterar detta, att sexanspelningarna inte är acceptabla. Då kan det stoppas.

 Varför blir det på det här sättet?

- Brandmän vill kanske bara skydda sin image, den maskulina identiteten.. De ser sig själva som speciella. Förändringar är hot och anställer man kvinnor bryter det mönstret. Då är inte brandmännen speciella längre.

 Den informella kulturen styr mycket, anser Baigent.

- Det finns en gemensam uppfattning om hur man räddar folk, men också om hur man behandlar folk man inte vill se på stationen. Och brandmännen är mycket väl medvetna om hur de beter sig. Tar du dit deras mamma eller syster då uppför de sig inte på det här sättet.

 Hur var du själv som brandman?

-Likadan. Jag har numera kommit till rätta med min homofobi och rasism, men har ibland problem med sexism.

I dag jobbar Baigents dotter som brandman.

 Hur kan man då komma till rätta med dessa beteenden.

Förutom att kvinnor ska få kläder som passar, egna omklädningsrum med mera så säger Baigent att man måste upptäcka problemen, våga ta upp dem och utmana den manliga kulturen. Sprid inte ut de kvinnliga brandmännen på flera stationer, utan låt dem ha stöd av varandra på samma arbetsplats. Men framförallt handlar det om att männen själva måste protestera.

- Det räcker inte med att säga att man är emot könsdiskriminering, man måste också stå upp i frågan. För det du inte ifrågasätter, det godkänner du. Chefer måste ta ansvar och brandmän stå till svars.

 Dave Baigents forskning görs i England. Men han konstaterar att problemet inte är geografiskt. Könsdiskrimineringen är internationell.

- Det ser säkert ungefär likadant ut i Sverige.

På väg ut från konferenslokalen fick han medhåll från åhörare:

- Föreläsningen kunde hållts på svenska, jag känner igen det, sa Kenneth Ericson, Öckerö.

- Jag känner också igen bilden, sa Lasse Carlsson, lärare i Revinge.