Under 1950-talet var Chicago en snabbt växande storstad. De stora barnkullarna från krigsåren var i skolåldern men det allmänna skolväsendet höll inte jämna steg med behovet. Detta gällde särskilt i de katolska områdena med invandrade irländare, italienare, polacker och andra européer.

I en av Chicagos västra stadsdelar drev den katolska församlingen en egen folkskola. Den hette Our Lady of the Angels, eller OLA som den kallades bland befolkningen.

Huvudbyggnaden var i två våningsplan och hade formen av ett tjockt U. Husets fasad var av tegel. Det såg bastant och säkert ut. Eftersom det dessutom fanns sex olika utgångar ansågs brandskyddet inte vara något större problem. Men det var en falsk trygghet...

Måndag 1 december 1958 var en grå och lite kylig förvinterdag. Klockan var cirka 14:30 och dagens sista lektion gick mot sitt slut.

I de sex klassrummen på översta våningen i norra flygeln fanns sammanlagt 337 elever i åldrarna nio till tretton år. Det innebar i genomsnitt mer än 55 elever per klassrum.

Trots det stora antalet barn var det inga problem med disciplinen. Regimen var hård och ingen vågade trotsa de präster och nunnor som tjänstgjorde som lärare. Tvärtom måste eleverna hjälpa till med olika smärre arbeten.

En sådan uppgift var att en representant i varje klass under dagens sista lektion skulle bära ner de fyllda papperskorgarna och tömma dem i en binge i pannrummet i källaren.

Eleverna använde då en baktrappa i byggnadens nordöstra del. Trappan var avskild från källaren och från korridoren i bottenplanet. Men i övre våningen stod den i öppen förbindelse med korridoren utanför de sex klassrummen.

Trots att minst ett tiotal barn passerade i trappan under lektionen var det ingen som märkte att det redan pågick en brand i ett utrymme under trappan längst ner i källaren. Genom brist på syre var det en långsam förbränning.

Klassrummen på OLA var stora och ljusa. Takhöjden var rejäl och det fanns många fönster. Dörrarna mellan klassrummen och korridoren var av trä med ett glasparti över varje dörr. I korridoren var takhöjden sänkt genom ett undertak av trä.

Det var i utrymmet ovanför undertaket som de oförbrända brandgaserna från den slumrande branden i källaren hade sökt sig.

Det fanns dock varningstecken. En elev påpekade för sin lärarinna att det luktade bränt i trappan när han kom tillbaka med sin tömda papperskorg.

En annan lärarinna konstaterade själv att det var ovanligt varmt i klassrummet.

Men båda trodde att det var vaktmästaren som eldade för hårt i pannan. Ingen av dem gjorde något förrän det var för sent.

Den första som insåg faran var miss Tristano, den unga lärarinnan i klassrum 206. Hon upptäckte att det var rök i korridoren mellan södra och norra flygeln och förstod att det brann någonstans.

Hon sa till sina elever att sitta kvar i bänkarna och gick över till klassrummet intill för att rådgöra med en äldre kollega om vad de borde göra.

Det fanns stränga regler om att bara abbedissan och hennes ställföreträdare fick utlösa det interna utrymningslarmet. Kollegan sprang iväg till expeditionen för att varsko om faran.

Men den var tillfälligt tom och hon återvände med oförrättat ärende. Då hade röken tätnat betydligt och värmen var besvärande.

De båda nunnorna förstod att något måste göras. De ställde upp sina elever på raka led och marscherade i god ordning ut via huvudentrén i södra flygeln.
När de passerade larmknappen utanför expeditionerna vred miss Tristano om reglaget, men ingenting hände. Ett par minuter senare, när barnen var i säkerhet, återvände hon till larmknappen och provade en gång till. Då började klockorna äntligen ringa.

Klockan var 14:42 och det hade gått ungefär tio minuter sedan hon först upptäckte röken. Vid samma tidpunkt fick larmcentralen vid Chicagos brandkår det första telefonsamtalet om branden. Olyckligtvis angav den som ringde en något felaktig adress.

När lärare och elever i klassrummen på övre våningen i norra flygeln upptäckte att det brann var det redan för sent. Korridoren utanför var ett hav av tjock, tung rök med orange flammor som slickade taket.

Från klassrummen 208 till 212 återstod bara fönstervägen. Och det var högt. Från fönstrens undersida och ner till marken var det mellan sju och åtta meter. I något fall försökte lärarinnan undvika panik genom att uppmana barnen att sitta i bänkarna och be en bön, men när fönsterrutorna över dörren mot korridoren krossades och rök och lågor vällde in i klassrummen bröt paniken ut.

Barnen skrek vilt och trängdes i fönstren för att få luft. Att hoppa vågade de till en början inte, men när hettan blev olidlig och hår och kläder tog eld blev de tvungna.
Nu hade också människor utanför skolan upptäckt att det brann. Bilar stannade, människor rusade till men utan stegar var de maktlösa.

Någon sprang iväg för att hämta sin privata målarstege. Under tiden försökte andra vanmäktigt fånga de rykande små kropparna som föll ner mot den hårda gatan.

Trots att de visste att man bör undvika att flytta på en skadad, måste de dra undan de fallna för att inte andra skulle hamna ovanpå dem. I något klassrum slog lågorna redan ut genom fönstren. Varför kom inte brandkåren?

Brandförman Wojniki var väl hemmastadd i trakten av skolan. Hans hem låg bara ett par kvarter därifrån. När han satt i framsätet på den första släckbilen funderade han på vad det kunde vara för slags byggnad som brann. Kunde det vara kyrkan? Nej, gatunumret de fått låg längre bort. Det måste vara någon mindre villa eller kanske ett garage.

På flera kvarters avstånd såg de röken. Det här stämde inte. Adressen måste vara fel!

Wojniki och hans brandmän kom fram till skolan från söder. Från öppna dörrar och fönster vällde det ut brandrök. På gatan utanför fanns redan en massa människor. De skrek och vinkade och Wojniki såg att det låg skadade barn på trottoaren.
Han tog genast mikrofonen till kommunikationsradion och begärde förstärkning.
– Förstärkning är redan på väg, vi har fått många samtal, svarade larmcentralen.

Genast när brandförmannen hoppade ner från brandbilen kom upprörda människor och drog i honom:
– Här, kom och hjälp oss, de hoppar, skynda er med stegar, snälla…!
När han kom runt hörnet till skolans norra flygel blev han helt förskräckt. Från alla fönster på övre våningen vällde tjock, svart rök. Från några av dem slog eldslågor ut.

Och överallt syntes ansikten på vettskrämda barn som förtvivlat skrek på hjälp. Flera hade hoppat och andra var på gång.

På den stensatta gatan låg redan högar av döda eller svårt skadade barn.
– Stanna där, hjälp kommer!, skrek han och rusade tillbaka till bilen för att dirigera sina brandmän.

När han passerade gallergrinden intill gården mellan norra och södra flygeln fick han ännu en chock för även där möttes han av samma skräckscener. Men eftersom gallergrinden var låst hade ingen ännu kunnat ta sig in på gården och undsätta de stackars barnen.

Inom några sekunder var brandförman Wojniki och hans besättning på brandbil 85 i full verksamhet med räddningsarbetet. Nästa enhet som anlände var stegkompani 35 med fem mans besättning.
Olyckligtvis kom de också från söder och det blev en del förvirring innan de fick klart för sig att det var i norra flygeln som katastrofen utspelade sig.

Förutom maskinstegen på 28 meter disponerade de fyra bärbara stegar: sju, nio, tolv och 16 meter. Äntligen kunde en organiserad utrymning komma igång.

När brandchef Quinn kom fram till brandplatsen och tog över som räddningsledare pågick räddningsarbetet för fullt. Nya enheter anlände i en strid ström.

Elever bärs ner från stegarMot alla fönster åt gatan fanns stegar där brandmän och frivilliga bar och släpade mer eller mindre skadade barn. Däremot hade man ännu inte lyckats forcera den tunga, låsta stålgrinden till innergården.

Medan några brandmän fortfarande jobbade med detta hade en annan grupp brandmän forcerat hindret genom att klättra över det. Med sig hade de ett enkelt språngsegel i form av ett nät.

Det var en annan av Chicagokårens egna uppfinningar. Redan innan nätet var ordentligt bemannat kom en storvuxen åttondeklassare tumlande från ett fönster i klassrum 211. De fångade honom, till synes oskadd av hoppet, och släppte ner honom på marken.

Processen upprepades ett par gånger: nätet sträcktes och någon hoppade, det tömdes och så var det nästa barns tur att hoppa. Men sedan hoppade två eller tre ungdomar samtidigt. Brandmännen orkade inte hålla nätet sträckt och när det låg platt på marken gjorde det ingen nytta.

Brandman Charles Kamin hade två av sina egna barn som elever vid skolan. Han visste inte var de fanns eller om de var räddade. Själv stod han överst på en ranglig stege mot ett fönster till klassrum 212 och gjorde sitt livs räddningsarbete.

Över honom i fönstret vällde det ut överhettade brandgaser och brände hans hjälm och nacke. Innanför på golvet låg en hög av barn och skrek. Det rök och glödde i kläderna men på något sätt fanns det ett visst skydd vid golvet precis innanför fönstret.

Kamin böjde sig in och fick tag i bältet på en pojke. Han slet ut honom och satte ner honom på stegen bakom sig. Där fick pojken klara sig själv, det viktigaste var att få ut barnen från infernot inne i klassrummet. Han böjde sig
in gång på gång, fick tag i ett barn och slet ut det. Pojkarna var enklast. De hade bälten som det gick att lyfta dem i, hann han tänka.

Det blev hetare och hetare. Tiden höll på att rinna ut för dem som var kvar. Plötsligt var det något som rasade där inne. En låga slog ut genom fönstret rakt i ansiktet på Kamin. Han blev helt förblindad och förstod att han måste ner från stegen.

Men trots allt böjde han sig in en sista gång och fick tag i ytterligare en liten kropp. Med barnet i famnen klättrade han nerför den branta stegen medan klassrummet övertändes och allt liv där inne upphörde.

Samtidigt med räddningsarbetet hade släckningen kommit igång. Brandförsvaret i Chicago hade vid denna tidpunkt inga tryckluftsapparater eller annat tungt andningsskydd, men det hindrade inte brandmännen från att ge sig in i rökfyllda lokaler.
Från flera håll trängde strålförargrupper in och bekämpade branden med grova strålar. Om det bara gick att få hål på det platta yttertaket och avleda röken och värmen skulle branden snart vara under kontroll.

Utbränd skolsalPlötsligt uppfylldes släckpersonalens önskemål. Men inte på så sätt som de ville. En stor del av taket över den norra flygeln störtade in och drog vindsbjälklaget med sig. Det blev ett fruktansvärt brak. Allt eventuellt liv i klassrum 208 och 209 släcktes genast ut.

En glödande vindpust drog genom hela skolan och vållade brännskador på både elever och räddningspersonal.

Klockan var nu 15.30, det var mindre än en timme sedan larmcentralen fick in det första samtalet om branden i Our Lady of the Angels skola i västra Chicago. Sextio brandfordon, sjuttio polisbilar och tio ambulanser var på plats. Men den livräddande delen av arbetet var redan över.

Nittiotre barn och tre lärare omkom i den tredje värsta skolbranden i USA:s historia.

Nu vidtog det hemska uppföljningsarbetet. De omkomna skulle identifieras och de anhöriga underrättas. Hela dagen och natten stod tusentals förstummade anhöriga runt skolan och slets mellan hopp och förtvivlan. Alla frågade sig naturligtvis hur något sådant som detta kunde hända.

Det visade sig att det förebyggande brandskyddet i Chicago inte hade samma höga standard som räddningsenheterna.

Skolan hade varit föremål för brandskyddskontroll så sent som i oktober samma år.

Men brandinspektören hade inte haft några anmärkningar trots att skolan saknade både brandlarm och sprinkler och att dörrarna mellan trapphusen och korridorerna i övervåningen varit borttagna sedan flera år.

Skolans ledning hade genomfört regelbundna utrymningsövningar men hela tiden utgått från ett idealfall där abbedissan utlöste larmklockorna och alla klasser i god ordning kunde marschera ut genom huvudentrén.

Brandorsaken blev aldrig helt klarlagd men mycket pekar på att en av eleverna anlade branden i ett olåst soprum under baktrappan ner till pannrummet.

Källor: Tidningsklipp och andra handlingar vid Chicago Historical Society. Boken ”To Sleep With The Angels” av David Cowan och John Kuenster. Vittnesmål av fotograf Steve Lasker som var närvarande vid branden.