Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Vi behöver öka takten

Detta blir min sista inledare, och jag tar därför chansen att blicka framåt, genom att reflektera bakåt på de drygt åtta år MSB har funnits.

Publicerad: 2017-03-10

När MSB startade i januari 2009 kändes tanken på krig avlägsen. Då trodde 4 procent att det fanns risk för ett militärt angrepp inom de kommande fem åren, den andelen har nu ökat till 19 procent. (Enligt Opinioner 2016)

Då hade MSB fokus på olyckor och kriser, samt att bygga det som inte funnits tidigare, det operativa uppdraget – MSB:s uppgift att samordna aktörer under samhällsstörningar. Idag bedriver MSB en mångfacetterad och bred verksamhet, och på alla områden har det skett utveckling. På vissa områden för sakta eller för lite, tycker kanske den otålige generaldirektören, men på andra områden med synbara resultat som vinner respekt. Ett område som vuxit mer än andra är informationssäkerhet och MSB:s it-incidentberedskap.

Vi fick fem år med i huvudsak fredstida kriser i åtanke.

2009 hoppades vi på evig fred i Europa, även om kriget i Georgien hösten 2008 hade skakat om oss. Försvarsmakten fick ett nationellt försvarsplaneringsuppdrag och vi insåg att det skulle komma att påverka även MSB:s ansvarsområden. Därför var MSB tidigt mån om att tydliggöra att satsningar för att öka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser också förbättrar försvarsförmågan.

Så kom den nordafrikanska våren 2011, och förhoppningen om att världen skulle demokratiseras lite till. Men i spåren av de väpnade konflikterna som följde kom den värsta flyktingkatastrofen i modern tid. När flyktingströmmen nådde oss sommaren 2015 satte det press också på sammanhållningen mellan Europas medlemsstater.

Den ryska annekteringen av Krim – det är bara tre år sedan, i mars 2014 – och Rysslands aggression mot östra Ukraina rubbade den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Det blev tydligt att vi åter behöver planera för höjd beredskap, krig eller krigsfara. Vi har därför återupptagit planeringen för civilt försvar, och det börjar märkas i samhället på alla nivåer – det är full fart framåt. Vi flätar in perspektivet höjd beredskap i befintliga system. Krisberedskapen och förmågan att göra effektiva räddningsinsatser är basen.

Myndigheter, länsstyrelser, landsting/regioner och kommuner är bättre rustade idag för att hantera olyckor och kriser. Förmågan att snabbt åstadkomma samordning och inriktning genom samverkan och ledning är också avgörande för att samhället ska kunna möta såväl hot i gråzonen som militärt angrepp.  Det innebär att samhällets förmåga att stå emot samhällsstörningar – oavsett vad som orsakat störningen – även fungerar avskräckande för en angripare som vill oss illa.

En intressant skillnad jämfört med 2009 är också debatten om vårt privata ansvar för att ha god beredskap. De senaste åren har debattörer med beredskap som intresse börjat dela med sig till andra med råd om vad man kan tänka på. Dessa svenska preppare skiljer sig lite från preppers som bygger egna bunkrar på hemlig plats. Intresset har kommersialiserats, butiker erbjuder utrustning för hemmets krisberedskap och tips för din krislåda.

Det finns en form av preppande som är solidarisk och inkluderande. Man delar med sig av kunskaper, hjälper sin familj men räknar också in behövande vänner, grannar och andra och bidrar därmed till samhällets beredskap för att hantera alla möjliga sorters kriser. Frivilligheten har också fått ett uppsving, fler engagerar sig och organiserar sig för att hjälpa andra. Det är också en viktig erfarenhet: Enskilda människor är en viktig resurs vid olyckor och kriser. Planera hur man kan ta vara på och stärka den kraften!

I regeringens nationella säkerhetsstrategi beskrivs sårbarheter och ett antal risker och hot som vi behöver förebygga, mildra konsekvenserna av eller förbereda oss för att kunna hantera. Den strategin bekräftar i allt väsentligt MSB och andra myndigheters bedömningar och är ett dokument som alla som arbetar i vår bransch bör läsa!

Jag vill lyfta tre utmaningar ur den:

Privat sektor ansvarar för en stor del av den samhällsviktiga verksamheten. För att skapa ett resilient samhälle krävs en övergripande och grundläggande nivå på säkerhet i samhällsviktig verksamhet. Hur ska vi få till den samordning mellan offentlig och privat sektor som behövs och som håller även för den påfrestning höjd beredskap skulle orsaka?

Den andra utmaningen är att få till en samling runt ett gemensamt ansvar för säkerhet och ordning, trygghet och god beredskap på alla nivåer. Det behövs breda kunskapshöjande aktiviteter som ökar den enskildes förmåga att ta ansvar för sig och sin granne, och det krävs bred samverkan med frivilligorganisationerna. I synnerhet de Frivilliga försvarsorganisationerna som är tränade, har system och förmåga att organisera spontanfrivilliga när något händer – använd dem!

Den tredje utmaningen är att myndighets-Sverige behöver öka takten. Vi har kartlagt risker och sårbarheter, men inte gjort tillräckligt för att åtgärda bristerna. I synnerhet tänker jag på infrastruktur: el-, it, tele- och vattenförsörjning. En del har gjorts, men långt ifrån tillräckligt. Vi behöver öka tempot för att göra något åt sårbarheterna och vara vaksamma på att digitalisering och andra tekniksprång riskerar att skapa nya sårbarheter och nya sårbara beroenden.

Tills slut vill jag kosta på mig ett sista medskick till dig som arbetar med olyckor, kriser och civilt försvar – öva!

Öva ofta, öva sektorsöverskridande, öva mellan olika nivåer.

Öva inte främst för att träna, utan för att testa och förbättra.

helena lindberg
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen