2011-03-08 kl 14:55

Projekt som alibi för mångfald

Tycker det är förkastligt att bedriva projekt helt separerade från den vanliga verksamheten.

Jag får en klump i magen när organisationer i stort sett ”visar upp” sina projekt och säger ”titta här, så mycket mångfald vi har”, samtidigt som projektet inte har något med vanliga verksamheten att göra.

Kanske ser det bra ut utifrån men det är snarast ett skådebröd. Hur ska vi kunna ta del fullt ut av dessa människors kompetens då?

Det är precis som när vi pratar om att anställa fler tjejer. Det görs projekt här och var, och man har synpunkter om det, men synpunkterna är ännu starkare om kvinnorna anställs. Men det är ju så det måste vara.

Vi kan inte hålla på att ta in kvinnor och personer med utländsk bakgrund i projekt hela tiden. Projekt avslutas och vad finns då kvar? Jag vet inte vad det är som är så otäckt med att anställa dem på riktigt.

Det var det som var vår farhåga när vi gick in i projektet Spira, men vi bestämde oss för att vi ville vara med ändå, och ta vara på chansen att få träffa och lära oss mer om deltagarna. Under rekryteringen nu i vår har man vänt sig till just Spiradeltagarna för att höra om det intresse finns att genomgå rekryteringsprocessen.

Spira började som ett lokalt projekt i Södertälje och vänder sig till långtidsarbetslösa ungdomar med utomnordisk bakgrund, har bedrivits i snart två år, avslutas till sommaren och har haft 70 deltagare som anställdes vid Polisen i t ex receptioner, passexpeditioner, cykelförråd.

Delar av året kunde man välja att vara en tredjedel hos Södertörn, på någon av brandstationerna. Det var viktigt för mig att få in dessa personer i verksamheten bland personalen. De skulle inte hanteras separat, sättas på ett eget kontor/station och umgås med varandra och ett fåtal från räddningstjänsten.

Det här var personer med stor kunskap om olika kulturer och traditioner, med breda språkkunskaper som vi inte tidigare haft tillgång till i organisationen.

Det har kommit otroligt mycket positivt ur detta projekt. Jag tror dock Spiradeltagarnas period hos räddningstjänsten var för kort för att deras kompetens skulle komma helt till sin rätt. Ett projekt är ju just ett projekt.

Något som också framkom under Spira var denna skillnad i status som faktiskt uppkommer och som man måste fundera på hur man ska hantera.

Vem har högst status: en invandrare som har kommit in på t ex Polisen via Spira eller någon som har kommit in ”som alla andra”?

Det sistnämnda anses generellt vara en större bedrift – ingång via ”A-ingången”. Det förstnämnda anses generellt vara lite av en bakväg av deltagarna själva - ”B-ingången”.

Det är också spännande med den här monstersta... jag menar mönsterstationen som nu ska bildas.

Jag har svårt för det här med att ta en del av en organisation och göra den till ett föredöme. Resten då? Men grattis då, säger jag ironiskt till resten av organisationen på de andra stationerna, som väl nu kommer att slippa alla brudar, blattar och bögar hos sig. Ja, helt inpolitiskt inkorrekt uttryckt. Men intressant att ställa saker och ting på sin spets.

Ett av MSB:s mål med att ha en monsterstation är att kunna visa upp den för besökare. Märkligt, det är ingen utställning man ska gå och titta på. Jag hade inte velat bli uppvisad för besökare: ”Titta här, hon är både tjej och skåning!”.

Min poäng är att om vi ska få mångfald i den meningen att vi ska få in experter på olika kulturer, traditioner och språk så är den bästa vägen att faktiskt behandla människor som människor med lika värde. Det här handlar om mänskliga rättigheter. Det går inte att gömma sig i projekt.

Enligt mig är det bästa att låta mångfalden vara en naturlig del av (hela) verksamheten. Det nästbästa är att driva projekt som är en del av verksamheten. Nästan sämst är att driva projekt som är separerat från verksamheteten. Det sämsta är att inte göra något alls.
Läs mer om Spira på här

Sandra Danielsson