2011-02-21 kl 10:24

Låt oss lära av Trafikverket

Det har tagit tid för Trafikverket att komma dit de är idag och nollvisionsarbetet har varit omdiskuterat.

Jag är glad att vi har fått igång ett samarbete med dem, det känns rätt. Låt oss lära av dem och forma det så att det passar vår brandsäkerhetsvärld. Kanske kan vi göra skillnad.

Hur gick vårt besök hos Trafikverket? Jodå, vi hade ett antal mycket intressanta timmar med två av deras medarbetare som är djupt involverade i nollvisionsarbetet.

Den ene berättade att han runt år 92/93 hade fått uppdraget att skapa mer trafiksäkerhet. De hade ställt sig frågan:

”Om vi skulle få dubbelt så mycket pengar till vår verksamhet, skulle vi få ett dubbelt så trafiksäkert Sverige då?” och insett att svaret på frågan nog var nej.

Personen ställde samma fråga till oss och undrade vad som skulle hända om vi gjorde dubbelt så mycket av allt . Vi trodde väl inte, handen på hjärtat, heller att vi skulle få dubbelt så bra brandsäkerhet.

Det var så de också kände. Det var dags att byta tankesätt.

Dåvarande Vägverket började studera vad det var som gjorde att man dog i trafikolyckor. Varför dog man i vissa och varför dog man inte i vissa andra olyckor?

Det som var mest avgörande var hastigheten in i krocken, en faktor att jobba med. Idag mäter man medelhastighet som en indikator. Vidare försökte man gå tillbaka i kedjan och exempelvis titta på varför bilister körde av vägen. Var det för hög hastighet (vad beror det på?), bristande uppmärksamhet (vad beror det på?) osv.

Sen jobbade man vidare med dessa faktorer. Likaså kompletterar man med att om man kör av vägen ska man ändå klara sig, ur vilket idén om vajerräckena uppstod.

För varje nyckelfråga funderade man på hur mycket mer säkerhet man skulle få om just den frågan (indikatorn) förbättrades. Vilket är mest effektivt?

Idag har man samlat på sig statistik och kunskap från framförallt dödsolyckor och kan säga att om man sänker sänker medelhastigheten från 65 till 55 km/h skulle det spara 100 liv per år. Siffrorna är fel, men jag vill bara visa på logiken. För varje indikator har man gjort så. För bältesanvändning, för användning av cykelhjälm etc.

För samtliga indikatorer får man fram hur många liv man kan spara och dessa summerar upp till ett totalantal som blivit etappmålet för 2020. Det är alltså inte en tillfällighet att man tror att vi år 2020 har 30 procent färre döda i trafiken.

Ett metodiskt arbetssätt, jag funderar om MSB:s effektmål (etappmål?) har kommit till på samma sätt. Troligen inte. Men är det realistiskt eller är det också en vision? Jag tror tyvärr inte vi har samma kunskap inom brandsäkerheten att kunna svara på hur många liv vi räddar om vi skulle öka andelen som har brandvarnare hemma, eller andelen som har en fungerande timer på sin spis.

Som ni kanske vet har man inte nått etappmål som sattes tidigare, innan det etappmål som nu finns för 2020. Varje år har Trafikverket en målkonferens där man går igenom hur siffrorna ser ut just det året och vilka indikatorer som släpar och därför negativt påverkar möjligheterna att nå etappmålet.

T ex sa man att cykelhjälmsanvändningen gick trögt, vilket ju påverkar dödssiffrorna. Det blir tydligt vid en uppföljning och då blir de som jobbar med just den indikatorn även uppmärksammade på att deras indikator är en del av helheten.

Jag gillar sättet att tänka och jag gillar sättet att vara analytisk och metodisk. Jag har ställt frågan till allas vår brandforskare Anders Bergqvist i lite flummiga ordalag, och frågat honom vilka nyckelindikatorer han har sett när han har djupdykt i den databas som han med kollegor har skapat när han forskat om dödsbränder.

Jag inbillar mig att han sitter på en del av nyckeln. Det vi söker är alltså vad det är som faktiskt gör skillnad. Vi ska inte utgå från vem som ska göra vad, utan enbart fokusera på problemet och vad det är som gör att folk faktiskt dör.

Sen kan man gå vidare och göra samma sak med egendomsskador; vad är det som gör att brandspridning sker och vad är det som kan lösa detta smidigt och mest effektivt? Sen får man i nästa steg fundera på vem i samhället som har bäst förmåga att utföra åtgärderna.

Men man ska inte, var Trafikverkets tips, börja där, för då låser man sig i fokus på sin egen verksamhet. Det som gjorde Vägverket unikt på den tiden var att man av regeringen fick lov att använda sina ekonomiska medel till att betala åtgärder inom annans ansvarsområde. Fartkameror är en saminvestering mellan Trafikverket och Polisen.

Nuförtiden är det inte jätteovanligt, men Trafikverkets lärdom är att inte ens tänka på vem som gör vad när man ska försöka hitta grundlösningarna (indikatorerna).

Antag nu att vi kommer fram till att timer på spis eller tillräckligt långt avstånd mellan spisplattorna och fläkten (som är en avgörande faktor om man skulle glömma något eldfängt på spisen vilket inte är en helt ovanlig anledning till lägenhetsbrand). Då måste vi i nästa steg fundera på hur vi kommer åt problemet.

Vi som regionalt brandförsvarsförbund har begränsade möjligheter att påverka nationella och internationella aktörer och tillverkare. Visst kan vi försöka, men det blir lite mer tyngd bakom om det skulle skötas på en högre, nationell nivå.

Därför är jag glad över att MSB hade med sig en representant på mötet och jag hoppas att hennes kollegor är med på banan, för jag tror på det här.

Vi har lagt ner åtskillig tid på massor bra saker och vi ska inte sluta göra det vi gör. Men tänk om vi kunde hitta nyckelfrågorna och pinpointa dem! Tänk om vi kunde komma åt sju-tio (eller hur många de nu är) saker som faktiskt, om vi åtgärdar dem fullt ut eller åtminstone så mycket vi kan, kommer ge effekt i döda, skadade, egendomsskador och lidande vid bränder. Med ”vi” menar jag inte tvunget brandkåren, utan samhället.

Jag noterar att Brand 2011 i Jönköping har fokus på resultat och att det finns en punkt om Trafikverkets arbete. Mycket bra! Hoppas bara namnet till trots att man lyckas angripa frågan som samhällets fråga, inte bara brandförsvarets.

Trafikverket menade att vi så klart har ett ansvar att ta tag i, men att det är en fördel om det blir på nationell basis. Jag hoppas därför att förslaget om nationell strategi går raka vägen in i regeringens hjärtan.

Dock är 120 döda i bränder inte en jättehög siffra, om man jämför med annat elände. Men om man även beaktar allt lidande och all egendom som förstörs i bränder så har vi ett stort problem. För någon kan en liten brand hemma med förstörda ägodelar vara en stor kris, medan det för oss är ett larm på 15 minuter innan det är dags för fys.

Något som också Trafikverket tryckte på var att för att nå framgång måste man skapa ett förtroende hos de organisationer och myndigheterna som man vill ha engagerade i frågorna. Om vi vill ha med oss andra statliga myndigheter och lägger fram siffror, data och lärdomar från inträffade händelser var Trafikverkets erfarenhet att då man möts av förtroende och respekt. Det märks snabbt om man har väl underbyggda argument och det är en förutsättning för intresse och att få med sig andra. Det är kanske ännu viktigare än att ha en nationell vision beslutad av regeringen.

Ja, jag kanske är naiv. Men jag kan inte låta bli att fascineras och bli avundsjuk på Vägverkets och numera Trafikverkets sätt att arbeta, som varit förvånande effektivt. Vi behöver något liknande hos oss för brandsäkerheten. Annars kommer siffrorna att ligga stadigt såsom de gjort förut år från år, eller snarare öka i takt med samhällsutvecklingen.

Trafikverket var mycket positivt till kontakten vi har tagit och vill gärna stötta oss och dela med sig av erfarenheterna de har gjort. Ju mer jag hörde om det arbete som de har gjort, desto mer tror jag på att det är det analytiska och metodiska arbetet som har givit resultat.

Nollvisionen är viktig som riktningsvisare, men utan ”rätt” indikatorer och kunskap om vad det är vi försöker komma tillrätta med så kommer det sannolikt inte att bli någon förändring.

Sandra Danielsson