2011-04-11 kl 09:59

Hjärtstopp? Var god dröj!

Vid hjärtstopp handlar det om sekunder eller i alla fall minuter för att rädda liv, eller snarare förlänga liv.

På vissa ställen sitter brandkåren på stationen och ”håller beredskap” medan den drabbade väntar på att ambulansen ska komma. Ibland förgäves. Den kommer, men hjärnskadorna eller döden går kanske inte att undvika.

På en del ställen skickas brandkåren på hjärtstopp enbart om ambulansen är mer än x antal minuter bort. X har i de fall jag har hört talas om det varit mellan 15-20 minuter.

Man skickar alltså inte brandkåren om väntetiden på ambulansen är upp till en kvart. Det innebär att man anser det vara en acceptabel väntetid. Mycket märkligt, när det ju handlar om sekunder och minuter!?

Det gör ont i hjärtat – bokstavligen – att det får gå till på det viset, tycker nog var och en med förmåga till en gnutta empati eller förnuft. Om man nu vet om att det är så samhällets resurser (miss)brukas, vilket jag inte tror att man gör. Som tur är eller tyvärr.

Som tur är har man runt om i landet på vissa ställen slutit avtal med landstinget om att utföra så kallad. ”I väntan på ambulans”-uppdrag (IVPA). I vissa landsting finns inga sådana avtal eller uppdrag. Jag vet att många landsting har varit (är) negativa till att sådana avtal kommit till stånd. Det har nog varit mer regel en undantag.

Jag vet också att räddningstjänsten i vissa fall (indirekt) har fått betala för att få göra dessa uppdrag, kanske i form av att brandkåren får stå för egen utrustning och utbildning.

Mycket märkligt, när det ju handlar om en uppgift som faktiskt är landstingets från början. Andemeningen har i vissa fall varit att brandkåren ska vara väldigt tacksamma för att landstinget går med på att de utför IVPA.

Men varför är en del landsting så motsträviga? Vad handlar det om? Ja, jag vet inte, men citatet att ”vi kan väl inte ha en massa pressbyråkärringar som utför hjärt- och lungräddning” kanske vittnar om svaret. Prestige och revirtänk?

Mycket märkligt uttalande dessutom, när man samtidigt lär ut HLR till ibland helt outbildade, dvs allmänheten (inkl ev några Pressbyråanställda?).

Trist. Hur mycket har man då satt den drabbade i centrum? Dåligt. Mycket dåligt.

Så, jag säger som Linda Bengtzing: ”Hur svårt kan det va?” Det torde vara ganska uppenbart vad som är det rätta.

Och om man har svårt att förstå, ponera då att det är du själv eller någon av dina nära och kära som är drabbad – hur skulle du då vilja att SOS larmade? Sugen på att vänta lite extra?

Sandra Danielsson