2011-02-28 kl 13:32

Har varit bortskämd på Södertörn

Ja, som ryktena gjort gällande ska jag sluta på Södertörns brandförsvarsförbund och idag måndag sista februari är formellt sista dagen på den anställning som jag påbörjade 13 januari 2003 (om jag nu ska prata anställningsår, vilket jag förstått att man ska i denna bransch).

Det känns som det är en hel evighet sedan och att jag jämt har jobbat på Södertörn, samtidigt som det känns som om det var igår jag började. Märkligt.

Jag får ibland mail med anledning av bloggen, vilket jag uppskattar, och i förra veckan fick jag ett där man undrade om det var så att jag inte orkade vara kvar inom räddningstjänsten; att jag till slut hade fått nog och därför skulle byta jobb.

Jag kan någonstans förstå frågan, för det är inte alltid så lätt inom räddningstjänsten, speciellt inte om man vill driva på utvecklingen och ifrågasätta ”det som vi alltid har gjort”.

Men nej, det är inte därför. Jag får väl förtydliga lite. För jag vill inte att man ska tro att jag har gett upp hoppet om räddningstjänsten. Det har jag inte!

Min pojkvän bor i Malmö, mina föräldrar bor i Malmö, jag har rötterna i Malmö. När nu min pojkvän är fast knuten dit också, både på grund av sitt jobb och sina rötter där, så blev valet så att det är jag som får pallra mig neråt.

Jag trodde att jag var den mest envisa men icke. Diskussionens vågor har gått höga... Men visst, lite logiskt är det kanske ändå att det är jag som ska flytta ner.

Jag har varit så bortskämd på Södertörn med att ha fått stort utrymme att göra det jag gillar, att kunna påverka och att få ta eget ansvar fullt ut. Jag har fått jobbat med stora frågor, nätverk, skrivelser, nya tankar och idéer plus utryckningstjänst på frammarsch, och verkligen trivts bra. Analyschefstjänsten har varit perfekt.

Jag tror inte att jag kan lyckas få till det på samma sätt någon annanstans, utan har istället nu lockats av att byta bransch till något där jag förhoppningsvis kan få användning av det som jag nu bär med mig, men ändå få en utmaning i att tillämpa det på ett lite nytt sätt.

Delar av min tjänst har varit att följa upp, utvärdera och analysera samt fundera på utveckling och förbättringar.

Inom andra sektorer skulle man kalla det för intern revision. Så jag funderade på inom vilken bransch man var riktigt duktig på internrevision, utvärdering och uppföljning och började kika på revisionsbolagens hemsidor. Jag tog kontakt med PricewaterhouseCoopers (PwC) skånekontor - geografin var ju en del av poängen - för att höra mig för och på den vägen är det.

På PwC ska jag jobba med dels revision inom brand, risk- och krishantering etc på framförallt offentliga verksamheter, dels med rådgivning inom samma områden.

Så jag hoppas få vara kvar inom de sakområden som jag rört mig hittills samtidigt som man kan tillämpa det från en annan synvinkel. Jag tänker mig att jag är med i revisionen på kommunerna/organisationerna tillsammans med de ekonomiska revisorerna, där de tittar på ekonomin och jag tittar på verksamheten, dvs hur man har använt pengarna.

Rådgivningssidan kan innebära uppdrag inom massor av roliga områden, allt från att göra insatsutvärderingar till att hjälpa till att ge förslag på förbättringar inom t ex tillsynsverksamheten.

Så jag hoppas stå kvar med (minst) ena benet inom branschen och jag kommer med nyfikenhet följa och även kanske försöka påverka utvecklingen inom branschen.

Men jag får möjlighet att testa något nytt och använda mina kunskaper och min erfarenhet med ett nytt perspektiv.

Dessutom hoppas jag få lära mig revisionsmetoder mm och hur ett privat företag fungerar, samt ett lite mer ”business”-aktigt förhållningssätt. Jag vet inte vad jag ger mig in på men det blir en spännande utmaning.

Framförallt ska det bli skönt att få ordning lite mer på privatlivet. Jag har rest Stockholm-Malmö tur och retur var och varannan vecka i drygt tre år. Jag har pusslat med mitt schema (tack kollegor!) och spenderat otaliga timmar på flyget. Det ska bli skönt att slippa pendla och att bo i resväskan.

Så nej, jag lämnar inte räddningstjänsten för att jag är trött på den. Jag kommer snarare att sakna den. Det vet jag redan nu. Jag kommer att sakna mina kollegor, mina arbetsuppgifter, mina lediga dagar mitt i veckan...

Men jag ”försvinner” ju inte, som någon uttryckte. Jag finns kvar! Här på bloggen och i verkliga livet.

Men jag vill avsluta det här blogginlägget med att tacka alla go'a fina kollegor som jag träffat på under räddningstjänsttiden.

Tack för allt! Ni är guld värda. Fortsätt kämpa och fortsätt göra skillnad för folk!

Sandra Danielsson