2012-05-07 kl 14:13

Vidareutbildning är kommunens ansvar

Utbildningsdebatten i Tjugofyra7-bloggen fortsätter och det är mycket bra. Det är en synnerligen nödvändig diskussion som på sikt kommer att leda till förbättringar. Så tror jag, en obotlig optimist.

Efter min senaste blogg har flera läsare hört av sig med inlägg, några som håller med och några som inte alls delar mina åsikter. Kjell Wahlbeck, min chef, ville hyfsa debatten och förklarade torrt och sakligt hur MSB:s ledning ser på utbildningssituationen. Min tolkning är att utbildningsfrågorna är något av det viktigaste MSB har att ta itu med framöver. Tack för det!

Så har då också en kommunal räddningschef, förbundsdirektören Per Widlundh gått in i diskussionen vilket är synnerligen välkommet. Han delar också synen att utbildningsfrågorna är avgörande för svensk räddningstjänsts framtid. Rubriken på hans blogginlägg är Vår kompetens är i fara.

 
Jag tror Per Widlundh väl speglar åsikter hos en majoritet av landets kommunala chefer och ledare inom räddningstjänsten. Räddningsverket klarade inte av att fullfölja sin stora satsning på utbildning för räddningstjänsten och MSB har inte ännu kunnat rycka upp densamma. Behovet av förnyelse och satsning är skriande.

Men om landets räddningschefer, landets brandmän alla kategorier och MSB har samma syn på saken borde väl en satsning kunna ske? Det finns en joker, Sveriges Kommuner och Landsting, men en enad front borde kunna få även en ståndaktig sådan organisation på fall.
Så vad är problemet. Jo naturligtvis – pengar.

Per Widlundh avslutar sitt blogginlägg med detta: ”…då som nu anser jag att det är statens ansvar att utveckla och erbjuda vidareutbildningar, fortbildningar och ”refreshers” för räddningstjänstens personal, liksom det var i början av 1980-talet”.

I all välmening Per, men 1980-talet var hemskt länge sedan. Då var räddningstjänstlagen nyanländ, vi hade fyra skolor som till mer än hälften bedrev utbildning för civilförsvaret (kommer ni ihåg civilförsvaret, bra att ha om ryssen skulle komma), sotning bedrevs med tvång, regelbundet brandskydd bedrevs med kommunal iver och nitälskan och i korridoren på dåvarande Räddningsverket placerades en manick som kallades för Fax, vilket förundrade många av oss hur den skulle kunna användas.

I mitten av 2000-talet ändrades grundutbildningen för brandmän till den sk SMO utbildningen. Vi gick från en internutbildning där kommunen anställde en potentiell brandman och staten i form av Räddningsverket grundutbildade, kompletteringsutbildade, vidareutbildade och karriärutbildade brandmannen. Till största delen gratis för kommunen/arbetsgivaren.

 
SMO-utbildningsreformen innebar ett större mått av anpassning till rådande utbildnings- och kompetenssystem som gäller för övriga arbetsmarknaden. Alltså staten står för en grundläggande utbildning medan arbetsgivaren står för vidareutbildning, fortbildning och refreshers. Den enskilde står också för ett större ansvarstagande för sin egen grundutbildning genom att grundutbildningar förutsätts finansieras av både en enskilde och samhället.

Så att som Per Widlundh hänvisa till åttiotalet är helt enkelt inte rimligt. Egentligen tror jag Per vet bättre men han föredrar att dra en vals och därmed skymma det ansvar kommunerna och deras chefer har för fort- och vidareutbildningen. Det går inte att bara se bakåt för där finns bara rumpan. Ingen framtid och ingen satsning blir resultatet genom ett nostalgiskt filter av dåtiden.

 
Jag ser att det pågår arbete inom MSB med att söka få en satsning på utbildningen och därmed våra skolor i Revinge och Sandö. Vi är många i hela landet inklusive folket på skolorna som ser fram emot ett resultat av detta arbete där kommunala företrädare, fack, MSB och SKL är överens om en satsning.  Men ärendet brådskar så kommunsektorn bör ta sig samman, ena sig och gå framåt. Jag är övertygad om att de fackliga organisationerna och dess medlemmar verkligen skulle välkomna ett initiativ i denna fråga från kommunalt håll. Och inte stanna vid en nostalgisk trip.

Kjell Larsson