2010-04-15 kl 14:22

Ett mecka för Se & Hör-journalister

Det har blivit dags för hemfärd. Känns som evigheter sedan man kom hit, stod utanför ankomsthallen med en stor väska och sträckte på halsen för att någonstans i folkmassan se två ljusa ansikten bland hundratals svarta. Och hoppades att e-posttrafiken fungerat så de visste att jag skulle komma.

Ett spädbarn på sjukhus.

På de här veckorna har systemet för nyanlända utvecklats, sist jag var och hämtade en kollega liknade det hela en chartersemester. Representanter från olika NGO:s (frivilligorganisationer), kyrkor, FN-organ och så vidare stod prydligt uppradade med skyltar i händerna. Precis som reseledare på Mallorca.
 
Man har vant sig vid mycket här, till och med blivit lite betongtrött. I början stirrade man ut genom bilrutan på varenda läger för hemlösa, varenda litet barn man såg, varenda kollapsat hus, varenda TapTap-buss.

Nu ser man inte samma saker. Det blir vardag, även om det är en underlig vardag. Vissa saker vänjer man sig förstås inte vid, och tur är väl det. Att hitta barn som lämnats på soptippen för att dö till exempel. Eller att det finns FN-personal som på fullt allvar klagar på att de inte får flera olika sorters müsli till frukost.
 
Man kan också säga att Haiti blivit ett mecka för Se & Hör-journalister. Jodå, här kan man springa på Robbie Williams, Shakira, Mikael Persbrandt och Michell Obama på en och samma vecka om man vill.

Det blir ett rysligt ståhej med säkerhetsvakter, helikoptrar och avstängda flygplatser och jag vet inte vad jag tycker om det. Samtidigt som det känns löjligt med dessa parader och all uppståndelse så är det ju här pengarna kommer in. När Haiti övergår från akutläge till något annat så kommer intresset och pengarna att minska. Men behoven, de finns kvar.
Och nu kommer nya utmaningar. Regnperiod och cyklonsäsong. Man hoppas att Haiti fått sin beskärda del redan, så det blir lite lindrigare än senast.
 
Det är många, många minnen och intryck jag tar med mig hem från Haiti när jag vinkar ”hej då, jag hoppas vi ses igen någon annanstans och någon annan gång” till kollegorna i lägret och kliver på planet och åker över Atlanten.
 
Många små patienter med sina stora bruna ögon har etsat sig fast i minnet. Lilla Doreen, flickan med tumören, och pojken från soptippen och många fler.
 
Ögonblicken av fullständig koncentration när vi tillsammans med våra kollegor från USA gjort vårt yttersta för att hjälpa en kritiskt skadad patient. Skratten med patienter, anhöriga och kollegor. Tacksamma handtryckningar och glada tillrop.
 
Sköna kvällar i mattältet när mörkret lagt sig och temperaturen sjunkit.
Med bagaget fullt av erfarenheter, lärdomar och framför allt nya, goda vänner lämnar jag Haiti för den här gången. Hem till tussilago och vatten i kranen.

Karin Hugelius