2012-01-10 kl 11:35

"En dåres bekännelser"

En dåres bekännelser - så vill Lasse Nelson, lärare i Revinge, kalla sin gästblogg.

Han gör ett upprop för att räddningstjänsten måste bli bättre på att släcka konstruktionsbränder.

Och konstaterar självkritiskt att han själv är en av dem som tyckt det varit roligare att släcka rumsbränder än leta brandhärder i krypvindar.

Vi har i Sverige de sista 30 åren blivit världsledande på invändig brandsläckning.
Vi har många att tacka för denna utveckling. Anders ”Bagarn” Lauren som utvecklade förevisningscontainern, Tour&Andersson AB som utvecklade Fogfightern och gav oss möjligheter att effektivt hantera lågande brandgasmassor,  Mats Rosander och  Krister Giselsson som tidigt och pedagogiskt beskrev teorierna bakom  brandförlopp och rumsbränder samt släckteknik, Lars-Göran Bengtsson som tog detta ett steg vidare och skrev boken ”Inomhusbranden” och naturligtvis ytterligare ett hundratal eldsjälar ute på våra kommunala räddningstjänster som i det tysta bedrivit utbildning och metod- och teknikutveckling.

Detta har naturligtvis satt sina spår i den operativa delen av vår verksamhet.
Vi bedriver idag oerhört säkra insatser mot brand och har en skadefrekvens på våra brandmän som knappt är mätbar vid en internationell jämförelse.
Vi lyckas också tämligen väl på våra insatser så länge branden väljer att stanna i rummet…..

Jag har själv under de senaste åren haft det tvivelaktiga nöjet att delta på ett par insatser där vi gjort familjer hemlösa, skolbarn ”skollösa” och förvandlat ett antal privata och offentliga byggnader till fina parkeringsplatser.
En gemensam nämnare på samtliga dessa insatser är att vi haft vad jag skulle vilja kalla konstruktionsbränder, det vill säga brand på krypvindar, brand i takkonstruktioner, brand i väggar, golv eller bjälklag som vi förtvivlat jagat tvärs igenom byggnaden utan att få till ett avgörande.

Efter en mycket enkel och föga vetenskaplig analys av våra insatser mot brand skulle man kunna generalisera och säga:
”Så länge vi hanterar rumsbränder lyckas vi. Om eller när branden smiter in i konstruktionen ökar risken för en totalskada drastiskt” Hur har det blivit så här?
Är konstruktionsbränder svårare att släcka? Jag börjar med att spekulera lite kring konstruktionsbränder.

De borde vara lättare att släcka eftersom de oftast är kraftigt ventilationskontrollerade och därmed har relativt begränsad effektutveckling och låg spridningshastighet jämfört med rumsbränder.
Hur kan det då komma sig att vi upplever det motsatta?
Jag tror att detta handlar om ett systemfel som grundades för många år sedan och som sedan dess aldrig ifrågasatts.

Om vi blivit framgångsrika på att bekämpa rumsbränder för att vi under flera årtionden utvecklat utrustning, övningsanläggningar och utbildningsmaterial samt lagt ner tusentals övningstimmar på detta, kan då vår oförmåga att hantera konstruktionsbränder bero på att vi totalt blundat för detta?

Det finns väl knappast någon brandstation som inte har tillgång till en förevisningscontainer.
På våra skolor är dessa en viktig del av brandutbildningen och vi lägger mycket tid på att eleverna skall förstå hur ett brandförlopp utvecklas (i ett rum…).

Vi har massvis med forskning, litteratur och läroböcker som beskriver fenomenet rumsbrand.
Vi har sedan Fogfighterns tid utvecklat ännu bättre strålrör anpassade för både lågtryck och högtryck.
Vi övar mycket med dessa strålrör och våra elever och brandmän är duktiga på att hantera rumsbrand…

Men, när läste du sist en bok om konstruktionsbrand?
Hur ofta övar vi konstruktionsbrand?
Har vi ens någon möjlighet att göra detta? Finns det genomtänkta övningsanläggningar?

Kan det vara så enkelt att det är lite ”sexigare” att sitta i en förevisningscontainer och låta övertändningen svepa förbi under taket än att studera en glödbrand sakta äta sig genom en bit av ett golvbjälklag?
Kan det vara så att en lärobok om konstruktionsbrand aldrig blir skriven för att vi helt enkelt saknar denna kunskap och förlaget/författaren inser att det nog inte blir en ”kioskvältare”?
Kan det vara så att det är roligare att öva brandgaskylning i strålförarcontainern än att jobba med dimspik eller skärsläckare på en krypvind?

Jag inser att jag själv, efter snart 14 år på Räddningsverkets/MSBs skola i Revinge kraftfullt bidragit till denna utveckling. Jag erkänner att jag tyckt, och fortfarande tycker, att det är lika kul varje gång jag får köra ett pass i förevisningscontainern.
Jag erkänner att jag inte dammsugit Internet efter forskningsrapporter om konstruktionsbränder. Jag erkänner att den utveckling av vårt övningsfält som skett de senaste 10 åren, och som jag varit delaktig i, knappast inriktats på konstruktionsbränder.

Men, jag har blivit gammal och vis nog att inse att något är fel! Jag har en vision.
Låt oss tillsammans ägna de nästkommande 30 åren åt att bli världsledande även på konstruktionsbränder.
Det kommer att kosta blod, svett och dårar. Vi kommer att få köra lite ”osexigare” övningar i framtiden men jag är övertygad om att det måste ske.
Vilka hänger på?

Lasse Nelson