Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

IVPA omprövas - patienter drabbas

Vilken hjälp en nödställd får i väntan på ambulans skiljer sig kraftigt över landet.
Och väntan kan nu bli längre visar Tjugofyra7:s granskning.

Publicerad: 2016-12-13
Räddningstjänsten i Vaggeryd på IVPA-larm. Räddningstjänsternas kortare avstånd till patienter har räddat liv. Foto: Anna Hållams.

Annelie Ryberg– Jag hörde på barnens skrik att det var allvar, berättar Annelie Ryberg i Torestorp utanför Skene i Västergötland.

Det var en eftermiddag i somras och Annelie grävde i trädgården när hon plötsligt förstod att något hänt hos grannen Jörgen som klippte gräset. Hon sprang mot granntomten där Jörgen fallit ihop, kallsvettig och med flera jordgeting­stick över kroppen. Andningen var snabb, pulsen fladdrig och någon hade ringt 112.

Vanligtvis hade räddningstjänsten i Torestorp varit på plats inom tio minuter bedömer Anneli, själv van vid skarpa lägen som undersköterska vid intensivvårdsavdelningen i Borås.

Men nu kom den inte. Bara några dagar tidigare trädde nämligen det nya, stramare avtalet om IVPA-larm i kraft.

Sedan den 1 juli har räddningstjänsten i Torestorp snävare direktiv och rycker förutom sina traditionella uppdrag, enbart ut på hjärtstopp eller om ambulansen behöver assistans.

Förändringen har väckt så kraftiga reaktioner på landsbygden att Jill Jingbrant som är ny förbundsdirektör i SÄRF, Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund, initierat en kartläggning över hur IVPA-avtalen ser ut i framförallt landets västra delar.

– Flera byalag och pensionärsföreningar har skrivit och protesterat. Jag är sådan att då vill jag gå till botten med det, hur ser avtalen ut?

 

"Jag tycker att avtalet är mer renodlat,
men rätt kan jag inte säga."


Jill Jingbrant fann
i undersökningen olikheter och lokala arrangemang, en bild som förstärks av Tjugofyra7:s kartläggning. Det finns en lång rad varianter av den kommunala räddningstjänstens sjukvårdsuppdrag och på flera håll är samarbetsformerna just nu under diskussion.

Torestorp i Marks kommun är bara ett av många exempel där samarbetet mellan sjukvård och räddningstjänst redan stramats åt eller kan göra det framöver.

Bara i Västra Götalandsregionen dit Torestorp hör, finns 49 kommuner och betydligt fler deltidsstationer där det förmodligen blir färre uppdrag framöver.

– Är det bra eller dåligt. Måste jag svara på det? säger Jill Jingbrant om det nya avtalet för sina två heltidskårer, 17 deltidsstationer och sex värn. Det beror på hur man ser det. Det är bra med rätt krav på rätt aktör. Krävs ambulanssjukvård är det regionens ansvar att tillse det. Jag tycker att avtalet är mer renodlat, men rätt kan jag inte säga.

IVPA-avtalet kommer att följas upp efter årsskiftet tillsammans med SÄS, Södra Älvsborgs sjukhus. Jill Jingbrant menar att det är viktigt med samverkan för att samhällets resurser ska komma invånarna till nytta på lämpligast sätt.

– Det är fantastiskt för en ort att man har de som vill jobba extra som deltidsbrandman. Tänk att stå i kassakön och veta att den som står bakom är brandmannautbildad. Den lokala kunskapen är väldigt bra, men hur ska den användas? Vårt uppdrag inom utryckningsverksamhet är ju i huvudsak LSO, lagen om skydd mot olyckor

Frågan om kommunal räddningstjänst som rycker ut på olika sjukvårdslarm har egentligen alltid hamnat lite mellan hälso- och sjukvårdslagen och LSO.
Trots detta har verksamheten med varierande ambitionsnivå spridit sig genom åren och finns nu i någon form över nästan hela landet.

Men, liksom samarbetenas utformning varierar inställningen till desamma. Längst i norr är det fortfarande en kamp för att överhuvudtaget få rycka ut och hjälpa till, berättar Bengt Nilsson som är räddningschef i Boden.

– Alla vill men bara vissa får, vi har haft en jättekamp, säger han och beskriver landstingets krav på avstånd och väntetider för att räddningstjänsten ska engageras. Ett väldigt frapperande exempel är Arjeplog som har en ambulans.

Enligt Bengt Nilsson kan denna vara i borta i sex timmar, men räddningstjänsten får ändå inte agera.

– Det känns märkligt, det finns inga tydliga argument.

Längst i söder är tongångarna motsatta, där är det kommunerna som bromsar och vill minska sjukvårdsutryckningarna på grund av kostnader och tid.

I Västra Götaland är sekretessfrågan och risken för att brandmän kliver in hos grannen ett argument för att strama åt larmkriterierna.

 

"Så länge jag finns kvar i verksamheten
kommer jag fortsätta arbeta för att
vi åker på i stort sett allt."


I Dalarna är just närheten
till grannen ett så starkt argument för verksamheten att räddningschefen Rune Daniels i Rättvik och några ytterligare kommuner har ett eget avtal vid sidan av sjukvården om första-hjälpen-larm, ett slags förstärkt trygghetslarm.

– Ur medicinsk synpunkt kan jag köpa att vi inte gör så mycket nytta, medger Rune Daniels men understryker kraftfullt vikten av den samhällsnytta man ändå kan göra, genom att ge trygghet hos "tant Agda" vars make blivit sjuk.

– Så länge jag finns kvar i verksamheten kommer jag fortsätta arbeta för att vi åker på i stort sett allt. Jag har mött så mycket förståelse och tacksamhet. Den är ovärderlig, säger han.

Men speciallösningen med egna trygghetslarm i Dalarna är "tassemarker" menar Fredrik Forselius som är ambulansansvarig i länet. Också där pågår diskussioner om samarbetet och han för in ytterligare en faktor i frågan.

Just nu forskas nämligen kring nyttan av att använda syrgas vid olika sjukdomstillstånd. Resultatet väntas till nästa sommar och kan leda till att räddningstjänsterna i Dalarna blir av med möjligheterna att ge syrgas.

Syrgasen diskuteras också i Jämtland och Härjedalen där dirigeringsanvisningarna stramades åt för ett par år sedan och nu gäller fem kriterier vid prio 1-uppdrag. Sjukvårdsuppdragen gäller aldrig barn, och ambulansen ska bedömas vara mer än 15 minuter bort. En gräns som på Gotland är 20 minuter. I Stockholms läns landsting satsar man enbart på hjärtstoppslarm.

– Jag får propåer av och till från räddningstjänster om att de gärna skulle vilja åka på IVPA, berättar Patrik Söderberg som är chefläkare inom ambulanssjukvården i Stockholms läns landsting, men konstaterar att det är en politisk process.

– Jag tror man tänker att det här är sjukvård, och att det är bättre att få dit en ambulans.

 

"Det ser så olika ut och vore
omöjligt med en nationell lösning."


Sammanfattningsvis
kan man knappast säga att omhändertagandet av nödställda i glappet mellan LSO och HSL är jämlikt i Sverige. Det ser inte ens likadant ut i enskilda regioner.

Både Per Örninge som är ambulansöverläkare i Västra Götalandsregionen och Per Friis i Skånes grupp som analyserar larmökningen, skulle välkomna att frågan lyfts nationellt.

Men en riksnorm vore svår att får till, menar Fredrik Gustavsson på enheten för räddningstjänst vid MSB.

Han konstaterar att det är ett glapp i responskedjan men menar att samhället håller på att reagera med olika semiprofessionella lösningar, som civil insatsperson, hemsjukvård och väktare.

– Det ser så olika ut och vore omöjligt med en nationell lösning.
Sjukvårdsinsatser görs alltså i de flesta kommuner men på många håll inom allt snävare ramar.

 

"Jag tycker det är en klar försämring
för oss som bor utanför tätbebyggt
område."


Om det är bättre eller sämre
beror på vem man frågar. Likaså var gränsen går mellan vård och "enbart" trygghet i en nödsituation.

För Annelie Ryberg i Torestorp är frågan självklar. Hon väntade i cirka 25 minuter på gräsmattan med sin granne Jörgen och hans familj, istället för tio.

– Detta är ett livshotande tillstånd. Jag hade ju velat haft räddningstjänsten där som ett stöd, utifall han hade fått ett hjärtstopp. Jag tycker att det är en klar försämring för oss som bor utanför tätbebyggt område.

 

Johan Wangström

FAKTA

  • IVPA (i väntan på ambulans) är ett första omhändertagande som utförs av räddningstjänster i väntan på att ambulans anländer. Finns i cirka 87 procent av landets kommuner.

  • Skälet är att räddningstjänster oftast är snabbare på olycksplats, liv räddas och lidande minskas.

  • Vilka uppgifter som ingår skiljer. Kan vara enbart vid hjärtstopp, alla prio 1-larm (akut livshotande symptom eller olycksfall) och på vissa håll första hjälpen även vid lägre larmprioritet.

  • I vissa kommuner står IVPA-larmen för 70 procent av alla larm, rikssnittet ligger på 11 procent.

  • Enligt MSBs statistik larmades landets räddningstjänster till 13 620 IVPA-larm 2015.

  • Det finns andra lösningar för samarbete mellan sjukvård och räddningstjänst. Bland annat SAMS (Save more lives in Sweden) där räddningstjänst larmas vid hjärtstopp, oavsett tidsvinst eller ej.

LÄS MER

blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen