Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

”Viktigt att inte hålla känslorna inom sig”

Både Håkan Bengtsson och Staffan Ågren har lång erfarenhet av brandmanna-
yrket.
– Men barn är barn. För min del kommer nog bilden från drönaren dröja sig kvar länge, säger Håkan.

Publicerad: 2021-09-29
Insatsledaren Staffan Ågren och ställföreträdande räddningschefen tillika drönarpiloten Håkan Bengtsson berättar om hur de hanterat den tragiska händelsen. Foto: Maria Hansen

De har jobbat på stationen i Hagfors sedan mitten av 80-talet och upplevt några tragiska händelser där barn varit inblandade, exempelvis bilolyckor och plötslig spädbarnsdöd.
– Även en död vuxen är ju speciellt, men barn är värre, säger Håkan.
– Man går tillbaka till när ens egna barn var små, tillägger Staffan.

Yrkesrollen gör det trots allt lättare: de får ett larm, klär på sig, går igenom vad som ska göras och hinner förbereda sig mentalt.
– Samtidigt är vi människor. Efteråt är det viktigt att inte hålla känslorna inom sig, då tror jag inte man blir så gammal i det här yrket, säger Staffan.

Efter olyckan i norska Måbø-tunneln 1988, där en halv skolklass från Kista omkom, menar han att svensk räddningstjänst blivit bra på debriefing.
Direkt efter insatsen med den drunknade femåringen hölls en obligatorisk debriefing tillsammans med ambulanspersonalen, där var och en fick berätta om sina upplevelser. Räddningstjänstens utbildade kamratstödjare deltog. Dessa erbjuder även stöd till den enskilde om så önskas.
– Om det är någon som blir tyst håller vi ett extra öga på den personen, säger Staffan.
– Vi har varit väldigt tydliga med att de får ringa oss när som helst. Det är bara sex personer i skiftlaget, så har någon något på hjärtat pratar vi om det direkt, inflikar Håkan.
Även morgonen efter hölls en obligatorisk debriefing på brandstationen.

Det var flera år sedan räddningstjänsten i Hagfors senast behövde hantera ett dödsfall när det kommer till barn. Håkan Bengtsson säger dock att de inte fått indikationer på att någon behöver extra stöd.
– Alla har varit riktigt samlade. Däremot tror jag att alla har minnesbilder som etsat sig fast. För min del kommer nog bilden från drönaren dröja sig kvar länge. Tankarna kommer ofta när det blir lugnt, men det är inte så att jag inte klarar av att sova på nätterna.

Hos Staffan Ågren är det främst något annat som fastnat på näthinnan, nämligen den nyfikna allmänhetens beteende.
– Det var många poliser på plats eftersom de hade en övning den dagen. Hundgrupperna fick vara behjälpliga med att hålla upp filtar eftersom folk stod och fotograferade och filmade. Det är ett orosmoment som vi inte ska behöva tänka på. Vårt uppdrag är att skydda individen, säger han.
– Det blir väldigt påträngande under en återupplivning. Många tänker nog inte på vad de gör, det har bara blivit ett beteende att ta kort på allt, men vem vill ens se bilder på ett barn utan livstecken, inflikar Håkan och skakar i huvudet.

För egen del känner räddningstjänstens personal trygghet i att de genomförde insatsen på bästa möjliga sätt.
– När vi får larmen är tyvärr hoppet redan ute för en del personer. Det är sorgligt, samtidigt får vi ställa det mot att vi då och då räddar liv också.

Maria Hansen
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Tillgänglighetsredogörelse

Kontakt
Redaktionen