Händelserna belyste sårbarheter, och det faktum att de inträffade nästan samtidigt orsakade oro. Vissa debattörer frestades att se mönster och ana samband där mönster och samband kanske inte finns. Det är en mänsklig reaktion, även om man kunde önska att fler skulle ha mod att avvakta något tills man fått en tydligare bild av vad som hänt.

Det finns röster i den debatten som hävdar att Sverige rustats ner, att samhället står naket och sårbart för angrepp. Då behöver man ha klart för sig att samhället ser annorlunda ut idag än det gjorde för tjugo år sedan. Ja, vi har fler sårbara beroenden, framförallt it-beroenden, men på många sätt är samhället bättre rustat idag jämfört med hur det var för tio-tjugo år sedan. Händelserna som inträffade under kort tid kanske till och med åskådliggjorde just den saken. Problem inträffade och löstes. Och vid varje händelse berättar ansvariga aktörer vad de gör för att det inte ska inträffa igen.

Låt oss kasta en blick i backspegeln, vad har hänt med beredskapen och samhällsskyddet det senaste decenniet?

På annandag jul 2004 inträffade tsunamikatastrofen och strax därefter stormen Gudrun. Lärdomarna från de händelserna är nu omsatta i ett modernt krisberedskapssystem. Då fanns ingen myndighet med ansvaret att samordna krishanteringen – nu har MSB den uppgiften. Vi har nationell beredskap och omvärldsbevakning dygnet runt – det saknades då. MSB och blåljusmyndigheterna har förstås beredskap dygnet runt, men även krisberedskapsmyndigheterna, länsstyrelserna, alla landsting och ett stort antal kommuner. Till och med på kommunal nivå har många funktionen Tjänsteman i beredskap.

SMHI:s klass två och tre-varningar vet numera de flesta att man ska ha respekt för. Drygt 45 myndigheter övar varje vecka samverkan genom telefonkonferenser, då tränas teknik och metoder som återanvänds vid krislägen. Några länsstyrelser har också täta samverkanskonferenser med sina kommuner. Det är samverkan som ökar förmågan inför skarpa händelser.

Svenska myndigheter har därmed beredskap för att kunna hantera störningar och kriser systematiskt och samordnat, med teknik och metoder som saknades för tio år sedan. Förstärkningsresurser är strategiskt utplacerade i landet till stöd för allehanda elände: skogsbrand, oljepåslag, översvämningar och kemolyckor. Det finns experter till stöd för att använda dessa resurser, också tillgängliga dygnet runt. Resurser som kompletterar vad kommunerna själva har investerat i för att öka beredskapen.

Det är ett komplext system för krisberedskap som kan vara svårt att överblicka och som fortfarande är under utveckling. Men vi klarar att samordna krafter vid en större olycka eller störningar i samhället och myndigheter blir allt bättre på att samverka även med privata aktörer och civilsamhället även i det förebyggande arbetet.
Risker och sårbarheter, och brister i förmågan att förebygga eller hantera olyckor och kriser, är systematiskt kartlagda. Vissa sårbarheter kan utmana samhällets funktionalitet och är därför prioriterade att skydda: dricksvatten, el och elektroniska kommunikationer.

Svensk krisberedskap är inte komplett, inte perfekt, och det finns brister och sårbarheter som vi måste arbeta mer med. Men vi har kommit en god bit på väg. Det svenska systemet jackar också in i det system som EU-familjen bygger upp gemensamt.
Nu har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Därför har vi återupptagit planeringen för civilt försvar, det vill säga beredskap för krig.

Civilt försvar står på tre ben. Det första är att utveckla krisberedskapen men med tydligare fokus på kriget. Det andra är att utveckla samhällets förmåga att stötta Försvarsmakten vid krig, och det förutsätter också att samhället kan klara allvarliga störningar.
Stödet till Försvarsmakten förutsätter förstås att medborgarna tycker att det finns något som är värt att försvara. Förtroendet för demokratiska värden och samhällets förmåga att upprätthålla trygghet och säkerhet kan därför ses som ett tredje ben.

Precis som Försvarsmakten har uppgiften i fredstid att verka avskräckande för en angripare, så fungerar god krisberedskap avskräckande. Det ska inte vara enkelt att släcka ljuset, att tysta radiosändningar och telefoni eller hacka sig in i datasystem. Om det ändå sker störningar ska konsekvenserna av dem vara begränsade, och systemen gå att återställa snabbt.

Debatten om krisberedskap och sårbarhet är bra. Den bidrar till att belysa brister så att vi skärper oss och det ökar utvecklingstakten – men vi får samtidigt inte vara naiva. Omvärlden följer oss och studerar reaktionerna, och antagonistiska krafter interagerar i sociala medier varje gång det finns möjlighet att underblåsa ryktesspridning.
Det är viktigare än på länge att hålla huvudet kallt och fortsätta att utveckla beredskapen och samhällsskyddet.
Keep calm. Carry on.