Arkivet

3-4 minuter snabbare med offensiv enhet

Offensiva enheter blir allt vanligare inom räddningstjänsten. I Lomma-Staffanstorp är det verklighet sedan april förra året. – Det är det största som hänt sedan jag började som brandman 1977. Och det har helt med tiden att göra, säger Roland Nordstedt.

Fördröjningar vid utlarmning diskuteras ofta. Det handlar för det mesta om förlorad tid som orsakats av annan part, och oftast om sekunder.

Alla är överens om att all tid som kan kapas är väsentlig när det gäller livräddning.

 

Räddningstjänsten Lomma-Staffanstorp har förändrat det man kan styra över själva – sin utryckningstid.

Och här pratar vi om minuter.

– Vi har kommit fram till att med de nya resurserna är vi tre-fyra minuter snabbare. I snitt per larm, säger Nordstedt.

 

Under den tiden kan mycket hända. Roland Nordstedt konstaterar att det numera är mindre risk att det som händer är allvarligt.

– Vi har bekräftelse på att liv räddats i samband med sjukvårdslarm. Flera bränder har kunnat släckas i ett tidigt skede.

 

Lomma-Staffanstorp är en deltidsorganisation med fem respektive sex brandmän i beredskap på de två brandstationerna och runt 450 larm om året.

Förra året investerades i två mindre enheter till båda stationerna. Ett välutrustat fordon (så kallad basfemma) och en Caddy för räddningsledaren. Båda kan köras med B-körkort.

 

Två personer har alltid med sig fordonen under beredskap, oavsett om de är hemma, på jobbet eller till affären och handlar. De åker direkt till olycksplatsen på alla larm och är för det mesta på väg inom 30-60 sekunder.

Övriga i styrkan har traditionell utryckning, hämtar brandbilen på stationen och ska vara på väg inom fem minuter.

– Vid mindre utomhusbränder och sjukvårdslarm har det hänt att övriga styrkan återkallats innan de ens hunnit lämna stationen, säger Nordstedt.

 

Roland Nordstedt åker som räddningsledare och är enbart positiv till förändringen.

– Strax efter införandet hade vi en pyroman som härjade och anlade ett 30-tal bränder, bland annat vid fyra dagis. Till dem kom vi snabbt och kunde bryta förloppen kvickt. Med den här satsningen har vi även blivit populära i grannkommunerna. Dels för att vi är snabba, dels för metodiken.

 

Fordonen är tillsammans bland annat utrustade med defibrillator, sjukvårdsväskor med syrgas, klippverktyg, inbrytningsverktyg, IR-kamera, andningsapparat, skärsläckare och fläkt för övertrycksventilation. Två bilar med utrustning innebar en investering på två miljoner kronor per station.

Det finns skäl att tro att den redan betalat sig i minskade brandskador och vårdkostnader.

 

Men en förändring är inte alltid enkel. Det fanns motstånd bland brandmännen och det är inte alla som antagit uppgiften att vara en av de två i offensiva enheterna.

– Det fanns en rädsla bland personalen att komma ensam till olycksplats. Den osäkerheten gör att det på en del skift ofta är samma personer som kör offensiva enheten. Det här arbetssättet kräver också ett annat taktiskt tänkande.

 

Styrkeledaren Thomas Edefell tycker det är en fördel att komma först i egen bil även om händelsen kräver insats från hela styrkan.

–Nu hinner jag mer lugnt göra orientering och bedömning för beslut innan släckbilen kommer. När man åker alla på en gång och styrkan är ivrig att komma igång kan det bli stressigt att göra rätt bedömning.

 

Men han konstaterar också att tiden främst handlar om att hinna stoppa något i sin linda.

– Jag har varit med och släckt två dagisbränder med utrustning från de mindre fordonen. Det har då varit utvändiga bränder som inte hunnit ta sig in i byggnaderna.

Edefells uppfattning är att man kan släcka nio av tio bränder med den utrustning de två mindre fordon tillhandahåller.

– Och så småningom tror jag vi kommer att göra det i praktiken.