Arkivet

Ett liv på minimum av resurser

BUNJ, SYDSUDAN Träskområde, malariarisk och  ormar. Stora flyktingläger där hälsoläget är kritiskt. Tjugofyra7 har besökt Bunj, Sydsudan, där MSBs insatsstyrka byggt läger åt FNs flyktingkommissariat.

Tidig morgon, strax efter sex, och solen har snabbt klättrat en bra bit över horisonten. Bara drygt 20 grader än. Känns svalkande.

Utanför köket står geten Sema, otålig och hungrig. Han väntar på att Carina Fritz ska servera honom dagens frukost, brödrester och en kopp kaffe.

 

Björn JohanssonBjörn Johansson befinner sig i granntältet, drar igång vattenreningsanläggningen.

– Det här är skönaste tiden på dagen. Inte alldeles för varmt, tyst och fridfullt. Det jag gör är att starta igång systemet, kollar så allt fungerar, säger han.

 

Det kan låta som en romantisk bild av ett basläger mitt i Afrika, och är det kanske också för den som inte är allt för bekväm.

Här finns allt eller inget, beroende på hur man ser det. Ett primitivt liv, men också utan de vardagliga måsten som vi ofta förstorar.

 

Utanför grindarna är situationen en annan. Det är därför lägret finns till.

Vi befinner oss i norra delen av Sydsudan, mot gränsen till Sudan. I regionen Maban finns fyra flyktingläger med runt 110 000 människor. Samtidigt uppgår den bofasta befolkningen inte till mer än 20 000-30 000.

 

Härifrån tar man sig inte på något enkelt sätt. FN-flyget till huvudstaden Juba tar fem timmar, ska bokas minst 48 timmar i förväg men är ingen garanti för att få en plats. Saknas en reservdel kan den inte köpas här, kanske i Juba. Tålamod.

Tvärs över vägen har Läkare utan gränser och Rädda barnen sina läger. Det finns ytterligare ett antal alldeles i närheten eftersom vi befinner oss fem minuters promenadväg från lokala flygplatsen, som är en raksträcka av grus i skogen.

Och strax där bortom, flyktinglägret Doro med drygt 43 000 människor.

 

på skolgårdenDit beger vi oss denna dag i sällskap med Lukas Rust, UNHCR.

– Människorna här lever på minimum. De får 15-20 liter vatten per person och dag och ett visst antal kalorier, berättar han.

Läkare utan gränser har sjukhus i lägret, Rädda barnen bedriver skola och vi träffar en lärare som rättar uppgifter ute på skolgården. Han har 120 elever i klassen.

 

FlyktinglägretLägret är stort till ytan, flyktingarna behöver inte trängas. Hela byar som flytt har etablerat sin egen by i lägret, det finns plats för mindre odlingar och bete för djuren. Det ser bättre ut än de katastrofbilder man är van från TV.

– Flyktingarna kom hit innan det blev läger och lokala myndigheter lät dem bo kvar och använda deras mark. Tror inte det är många ställen man tillåter att bygga flyktingläger på det här viset. Men här delar man samma kultur. ”Det är ju våra bröder och systrar som kommer”, sa de lokala representanterna, berättar Myrat Myradov på UNHCRs kontor.

 

I flyktinglägret finns kommittéer för frågor som rör kvinnor, ungdomar, mat med mera. Varje by i lägret har sin representant, exempelvis en som ansvarar för att alla i byn får sin ranson av mat. Föräldralösa barn tas om hand av grannar eller släktingar, i sista hand ligger ansvaret på byns ledare.

 

Svält är inte problemet, däremot sjukdomar. I lägren i regionen har många dött under året. I våras ansågs siffrorna alarmerande, nu sägs dödligheten vara under kontroll.

– När folk kom hit var de i dålig kondition, många hade gått i en månad. Nu har vi sett en bra utveckling, men det är fortfarande många som drabbas av malaria och diarré. Det är fortfarande en nödsituation, säger Myrat Myradov.

 

Flyktingarnas boende är enkelt, antingen hyddor eller FN-tält. Samtidigt är den fasta befolkningens bostäder i staden Bunj, en halvtimmes promenad från flyktinglägret, av liknande standard.

Om eller när flyktingarna kan återvända till sina hemtrakter finns det ingen som ens vågar gissa.

–Det finns läger i Kenya som existerat i 20 år. Det är inget att sträva efter, men tyvärr, somliga kriser bara rullar på, säger Lukas Trust.

 

Myrat MyradovFN-personalen jobbar sex dagar i veckan och åtminstone fem av dem vill Myrat Myradov att de ska vara verksamma och synliga ute i lägren.

– Sen MSB byggde lägret har det blivit enklare att mobilisera krafter. De första tre månaderna bodde vi i modell flyktingtält, vatten och mat var ett dagligt problem. Då är det svårare att prestera ett bra arbete.

 

Lägret i BunjNu blickar han ut över ett läger där representanter från frivilligorganisationer checkar in för att tillbringa några dagars ledighet, med vetskap om att det finns duschar och bra mat.

– Vi har obegränsat med vatten, alla är glada.

När lägret var färdigbyggt fanns fyra svenskar som helt enkelt skötte anläggningen. En vattentekniker, en elektriker, en sjuksköterska och en styrkeledare.

 

I det här skedet är det sällan stressigt, så länge inte något fallerar. Men dagarna blir ändå långa. Arbetsdagen startar efter sex på morgonen och pågår, från sett två timmar siesta mitt på dagen när det är alldeles för varmt, fram till åttatiden då ett avstämningsmöte sätter punkt.

reparationsarbeteÅ andra sidan finns inte mycket annat att göra än att arbeta, det finns ingen annanstans att ta vägen.

– Vi har ingen reglerad arbetstid och är man här upp till sex veckor så funkar det. Men för att vara effektiv måste man vara ledig någon gång, annars är det lätt att energin försvinner och det blir grinigt. Värmen tar också på krafterna, säger styrkeledaren Björn Svärd.

 

Frågesport med övriga i lägret på lördagskvällen, en promenad in till Bunj och volleybollmatch på söndagar. Det är ungefär vad en vecka erbjuder i aktiviteter.

Läsa böcker och surfa på nätet är mer vardaglig avkoppling.

 

När svenskarna lämnar Sydsudan ska UNHCR själva ta över driften av lägret, hur det ska gå oroar båda parter.

– Om ingen kontinuerligt sköter lägret så raseras det snabbt. Jag tror att man redan när projektet startas borde ha med tre-fyra lokalanställda som från början lär sig hur lägret fungerar och kan ta över skötseln. Det kan ta lite extra tid och kraft i början, men man vinner på det i längden..

 

Det handlar också om förståelse för vad som i grunden är viktigt. Den svenska styrkan hade framfört behov av en gjuten plattform till vattenreningsanläggningen. Den hade inte hunnits med, FN hade prioriterat att få gångvägar mellan tälten gjutna.

– Sen kom en översvämning, en behållare med vatten brast och på morgonen var vi utan vatten. Då fick vi plattformen till vattenreningen på en dag, säger Svärd.

 

Tord Norrby, elektriker, instruerarInför överlämnandet av lägret instruerar vattenteknikern Björn Johansson och elektrikern Tord Norrby två lokalanställda hur vatten och el ska skötas.

– Jag skapar lite strömavbrott som Ari får lära sig felsöka och fixa. Han är kunnig mekaniker och har inga problem att sköta elverken. Men hur själva elsystemet är kopplat och fungerar är nytt för honom, det får han jobba mer med, säger Norrby.

 

För arbete i Sydsudan finns tydliga säkerhetsföreskrifter. Största hotet är sannolikt sjukdomar, eller kanske giftormar. En lokalanställd slog ihjäl en av de farligare giftormarna inne i kontorstältet när FN-personalen ovetande och i godan ro satt och arbetade.

Personalen har tydliga regler och rutiner för egen säkerhet, men det är inte ovanligt att det blir konflikt mellan dem och att praktiskt utföra arbete. Björn Svärd minns ett tillfälle i Centralafrikanska republiken.

– Det var nära huvudstaden Bangui där man ville att vi skulle bygga ett fältkontor. Vi ifrågasatte säkerheten, påpekade att det var säkerhetszon fyra. Då gick de ut och ritade om kartan så att färgen på området motsvarade säkerhetsnivå tre.

 

Han tycker tillvaron i Sydsudan är förhållandevis enkel, relationen till lokalbefolkningen avslappnad. Samtidigt medveten om att situationen kan ändras snabbt. Konflikter inträffar i området, UNHCR har medlat och ser till att även lokalbefolkningen får del av biståndet, ett sätt att förebygga oro.

– En dag brände man upp 120 kor och getter som redan var döda och som sades tillhört flyktingarna. Sånt kan ge upphov till konflikter. Och om inte annat så sprids sjukdomar eftersom de döda djuren låg i vattendrag, säger Björn Svärd.

Relaterat

"En läkare dog av malaria"

FN vill ha fler basläger

Erfarenheter ska tas till vara

Sydsudan

  • 8-9 miljoner invånare, yta 634 000 km2 (cirka 1,5 gånger Sverige).
  • Lågland med i huvudsak savann, träskmark eller regnskog.
  • Religion: saknar statsreligion, men i huvudsak kristet.
  • Inbördeskriget i Sudan pågick 1983-2005. 2005 slöts fredsavtal. 9 juli 2011 blev Sydsudan officiellt självständigt efter folkomröstning.
  • Trots tidigare oroligheter och hot erkände Sudan snabbt det nya landet.
    Strider har förekommit i gränstrakterna mellan de båda länderna sedan självständigheten. Konflikten rör främst rätt till oljefyndigheter och gränsdragningen mellan länderna har varit oklar.
  • En motor i inbördeskriget var sudanesiska regeringens försök att islamisera den södra delen av landet. Under kriget drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt, 2009 beräknades 2,5 miljoner ha återvänt.
  • Försök att återbörda flyktingar från främst Sudan och Egypten har inte lyckats på grund av närmast avsaknad av infrastruktur i form av vägar, sjukhus och skolor.
  • Dåliga sanitära förhållanden. Mindre än halva befolkningen har tillgång till rent vatten, många allvarliga sjukdomar förekommer.

Källa: Inrikespolitiska institutet.