Arkivet

Att fungera där inget fungerar

Ute på plattan startar och lyfter airbusar och gigantiska transportplan från främst USA, Kanada och Brasilien. Folk evakueras, materiel flygs in. Det råder ett konstant, bedövande dån på Port-au-Prince flygplats.

 

Avlastning vid lägerplatsenNär gaffeltrucken gick sönder lastades lastbilarna av med handkraft. Låda för låda med hundratals kilo utrustning. Det gick det också. Foto: PER LARSSON

  

Människor slussas på led av militär, hjälparbetare springer mellan och ibland under planen.

Det råder inte kaos, men behövs heller inte mycket för att det ska uppstå.

På gräsytan mellan start- och landningsbanan och terminalerna byggs berg av materiel, för tillfället fraktas mer dit än därifrån.

Det är tisdag morgon, en vecka efter jordbävningen. Efter bland annat ett dygns väntan i grannlandet Dominikanska republiken har insatsstyrkan nått Port-au-Prince och bott ute på asfalten, i tält förvisso, under natten. Det äts kall mat ur avkapade plastflaskor – brist på tallrikar – och alla vill vidare.

Vidare för att utföra den uppgift man är satt att göra, vidare för att packa upp sin egen väska på en permanent plats.

Men just nu finns ingen permanent plats. USA som tar stort utrymme på Haiti har lagt beslag på det område som IHP-styrkan (nordiska länderna och Estland) hade i tanke.

Senare på dagen har en ny plats hittats. Svenske styrkechefen Fredrik Zethelius står och stampar.

– Jag mötte en halvt loj logistiker från WFP och frågade om de hade lastbilar så vi kommer härifrån. De hade nada. 

Orolig "Fem lastbilar med 50 ton utrustning stående någonstans, ingen visste var. Bara det kan ge magsår." Fredrik Zethelius, svensk styrkechef

Men under eftermiddagen lastas åtminstone en containerbil och två mindre lastbilar, en hel del av det för hand. Framåt kvällen rullar bilarna. Det är mörkt innan hälften av personalen kommer i väg. FN vägrar först att köra, av säkerhetsskäl går transporter bara dagtid, men nu viker sig inte nordborna och det blir kvällsmat på Camp Charlie.

Fredrik Zethelius hade önskat han stått där tidigare.

– Vi skulle haft en förpatrull som banat väg. Avsikten var att tre av oss skulle åkt tidigare. Men någon högre upp bestämde att andra skulle med det planet. Nu är vi 44 personer på plats som tvingats avvakta i två dygn. Jag gillar det inte, det handlar också om säkerheten för vår egen personal.

– Dessutom har vi haft fem lastbilar med 50 ton utrustning stående någonstans, ingen visste var. Bara det kan ge magsår, säger Zethelius.

Men det gick bra, grejerna kom fram.

Sema Panboon i insatsstyrkan vid rasmassorTotalt har 210 ton materiel skickats från norra halvklotet. Det ska av plan, lastas på bilar och transporteras till lägerplats för avlastning. Det är ingen liten apparat i ett land med icke fungerande väg- och logistiknät.

I jordbävningsdrabbade Port-au-Prince kan en enkel uppgift bli bestyr för en hel dag. Och tiden är svår att planera. Tar det ena dagen 20 minuter att resa mellan baslägret och flygplatsen kan det nästa dag ta över en timme.

Onsdag morgon är det dags att börja bygga det basläger som ska bli förläggning åt FN-personal. Schaktmaskiner markbereder för fullt, men mycket saknas: gaffeltruck för att lasta av materiel från lastbilar, diesel och vatten.

Inne på FN-kontoren vid flygplatsen handlar det om att nå fram med sina budskap.

– Ska vi hjälpa WFP måste ni hjälpa oss, framhärdar dansken Peter Kaas-Claesson.

Situationen kan tyckas märklig. Vi pratar om resurser som de flesta haitier inte ens drömmer om. Många har hela sin överlevnad ute på gatan, utan tält. Säng, kök och toalett i det fria. Det handlar om överlevnad från dag till dag.

I det korta perspektivet är det ingen tvekan om var hjälpen främst behövs. Men styrkans uppgift är att ge FN-personal drägliga förhållanden så att de kan utföra ett bättre hjälparbete.

– Vårt läger är avgörande för missionen. FN har ingen uthållighet alls, jag ser klara tecken på utbrändhet hos deras personal. WFP hjälper sig självt om de underlättar vårt jobb, men tyvärr är det brister i deras ledning, säger Zethelius.

Dagen därpå händer dock saker. Colombianska soldater börjar vakta området. Det levereras vatten och bränsle, fyra fordon för persontransporter ställs till förfogande. IHP-styrkan blir plötsligt närmast självgående.

WFP har insett att man måste bort från närmast odrägliga förhållanden vid flygplatsen.

– Vi ska föda två miljoner människor varje dag, det är ett stort ansvar. Det jobb som görs här underlättar mycket för oss, säger WFPs verkställande direktör Josette Sheeran när hon besöker baslägret.

Det sätts upp tält för förläggning, kontor, sjukvård, dusch och kök. Tre stora elverk har större kapacitet än lägret kräver, reservoar för att rena vatten hamnar på plats, tvättstugan är tills vidare utomhus.

Sex på morgonen kliver personalen upp. Snabb frukost. Sen pågår arbetet, förutom två timmars vila mitt på dagen när det är som varmast, fram till sju-åtta på kvällen. Ibland längre. Arbetshumöret är gott, samtidigt finns egentligen inte så mycket annat att göra än att jobba.

Fredrik Zethelius i lägretMåndag 25 januari, sjätte arbetsdagen i baslägret, är mycket på plats. Dock inte klart att checka in för FN. Men en vecka senare finns 225 FN-gäster i baslägret.

Fredrik Zethelius lämnade sitt uppdrag några dagar innan den stora inflyttningen. Trots väntan och förseningar är han överlag nöjd med resultatet.

– Det är många detaljer man kan ha synpunkter på. Men vi måste också sätta det i sitt sammanhang, det är en stor naturkatastrof. Vi lyckades med vår interna målsättning, att få med oss grejerna snabbt.

Samarbetet mellan IHP-länderna verkar fungera. Nordbor från olika länder och estländare har inget emot att arbeta tillsammans och det gick bättre efterhand. I början fanns diskussioner hur arbetet skulle utföras. Många hade synpunkter på prioriteringar, exempelvis att det tog för lång tid innan köket kom upp.

– Skälet är IHP. Jag hade heller inte valt den utformning av lägret som det blev, men det går inte att få allt som man själv vill. Och IHP-styrkan har många fördelar. Vi drar mycket erfarenheter av varandra, man får aha-upplevelser i detaljer, säger Zethelius.

Haiti

Haiti utgör en tredjedel av ön Hispaniola i Karibien, Centralamerika. Resten av ön utgörs av Dominikanska republiken.
Nio miljoner invånare på en yta ungefär lika stor som Dalarna. I huvudstaden Port-au-Prince med förorter bodde uppskattningsvis två-tre miljoner människor när jordskalvet inträffade.
Fattigaste landet i Amerika, före skalvet levde mer än hälften av invånarna på mindre än en USA-dollar per dag.
Självständigt 1804. Var länge diktatur. 2006 återgick landet till att styras lagligt. Sedan dess leds det av president René Garcia Préval.

Jordbävningen

212 000 personer uppges ha omkommit, 300 000 skadats och cirka en miljon människor blivit hemlösa. 132 människor har räddats ur rasmassorna.
Det är största antalet döda i naturkatastrof sedan Tsunamin då 228 000 omkom i framförallt Indonesien, Sri Lanka och Thailand.
Skalvet i Haiti inträffade tisdag 12 januari, klockan 16.53 lokal tid, och uppmättes till 7,0 på magnitudskalan. Huvudskalvet inträffade på cirka en mils djup enligt US Geological Survey (USGS). Det har följts av flera kraftiga efterskalv.
Epicentrum nära staden Léogane, cirka 25 kilometer väster om Port-au-Prince.
Källa: TT