Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Överlevde drunkning mot alla odds

Tre tonåringar räddades efter timmar i vattnet.

Publicerad: 2016-09-29
Marcus Stålhandske, Fjällräddarna, berättar för Linn Wågberg och Gabriele Matson var deras söner hamnade i det iskalla vattnet. Till vänster Tim Wiklund, sjukvårdare, och Callis Blom, räddningschef i Åre. Foto: Gunno Ivansson

– Inte hade man någon tanke på att de skulle leva. Det kändes som det var kört, berättar Sebastian Landin, deltidsbrandman i Storlien.

Konfirmandlägret i Ånn utanför Åre med inriktning multisport anordnades av Svenska kyrkan i Sollentuna i juni 2015. Första aktiviteten var kanot­orientering på Ånnsjön, tre och en halv mil väster om Åre.

När orienteringen började var det uppehåll, men det hade både snöat, haglat och regnat innan. Det var 10-12 grader i luften, betydligt lägre i vattnet. Flera konfirmander har berättat att regnandet gjorde dem genomblöta och genomfrusna redan innan de gav sig ut.

Banan gick utefter stranden där vattnet var grunt. Efter en knapp timme slog vädret plötsligt om med kraftiga vindar, regn och ibland snöblandat regn. Vid kontrollerna längst bort gick vågorna så höga att en kanot med tre pojkar, Gabriel, Leo och Patrik, kantrade.

27 minuter efter att SOS Alarm larmats var första enhet från räddningstjänsten framme. Både polis och räddningstjänst vittnar om en kaotisk situation, det var oklart hur många som saknades.

Ambulanshelikoptern från Östersund råkade vara i närheten på ett annat uppdrag men dirigerades om till att delta i sökandet och upptäckte den kantrade kanoten. Vid kanoten fanns en person.

Styrkan från Storlien rekvirerade en mindre motorbåt från en båtuthyrare och gav sig i väg mot olycksplatsen, ett sund 3,5 kilometer upp i sjön. På avstånd kunde de se en person stå i vattnet vid en kanot. Med 200 meter kvar till olycksplatsen upptäckte de något i vattnet.

– Det var så höga vågor att vi såg honom inte förrän vi var 5-10 meter ifrån. Det kom som en överraskning för då kände vi bara till att det saknades en person. Vi vände båten, hoppade i för att få honom över ytan och började direkt med HLR, berättar Andreas Henriksson, deltidsbrandman Storlien.

Helikopterbesättningen såg vad som hände och två sjukvårdare släppte av på ett näs. Terrängen tillät inte landning utan helikoptern tvingades hovra.

– Vi intuberade och tog över andningen, påbörjade HLR. Vi kopplade även på defibrillator men ingen hjärtaktivitet, berättar Tim Wiklund, en av ambulanssjukvårdarna.

De började bära mot helikoptern, ett oerhört slit med syrgasväskor och hjärtstartare på ryggen.

– Det var sankmark med stora tuvor. Vi gick så länge vi orkade, kanske 20 meter, satte ner båren och gav HLR, gick 20 meter, gav HLR tills vi var framme vid helikoptern.

Brandmännen åkte sedan ut för att hämta pojken vid kanoten som visade sig vara Patrik. Under tiden hade han förbrukat sina sista krafter och låg till synes livlös i vattnet. Han var vid medvetande men inte kontaktbar.

– Vi hade skickat iväg helikoptern och visste inte om det skulle komma någon mer hjälp så vi åkte in till Årsön som låg närmast. Där klädde vi av honom och tog på honom mitt torra larmställ. Vi satte av in mot Ånn som är en bra bit, men tack och lov kom det en snabbare båt som vi lastade över Patrik i, säger Mattias Bragmo, deltidsbrandman Storlien.

Samtidigt anlände en tredje båt med fjällräddarna Marcus Stålhandske och Jens Göransson för att delta i sökandet.

– Marcus var hemma hos mig på middag när larmet gick. Vi släppte maten, ryckte med oss grannens båt och for på en gång, berättar Jens Göransson.

Under tiden hade läget klarnat och man visste att det var tre pojkar som saknades. En var ännu inte påträffad och Jens Göransson och Marcus Stålhandske tog sig en funderare.

– Det är strömt genom sundet, kanoten ligger längre ner och en kropp flyter inte lika fort som kanoten så vi kom fram till att vi måste söka högre upp. Vi styrde båten västerut, upp i sundet och jag hann inte mer än dra på med båten förrän vi i vågorna såg något svart som guppade. Men ett par meter ifrån blev jag jävligt besviken för det såg ut som en väska eller sovsäck, berättar Marcus Stålhandske.

Kanotuthyrningsfirman hade blå flytvästar som blev mörka och mer eller mindre osynliga i vattnet, men det var Leo de hittat.

– Så snart vi fått in honom i båten hoppade Jens ner, rev upp kläderna och började göra hjärtkompressioner. Jag fiskade fram en andningsmask och gjorde en inblåsning. Då var det som att han kräktes, det kom upp massvis, både vatten och maginnehåll. Jag sköljde ren masken och fortsatte inblåsningarna.

Under tiden hade båten som kört in Patrik till Ånn återvänt.

– Sebastian Landin hoppade över i vår båt och fortsatte hjärt-lungräddning så jag kunde köra båten in till den väntande norska ambulanshelikoptern, säger Marcus Stålhandske.

Förutom de lyckliga tillfälligheterna att de påträffade Gabriel under framkörningen och att den svenska ambulanshelikoptern råkade befinna sig i närheten, hade sjukhuset i Trondheim veckan innan skaffat en andra hjärt-lungmaskin vilket gjorde att både Gabriel och Leo fick plats. I Sverige hade alternativen varit Umeå eller Uppsala vilket inneburit dubbel flygtid, drygt en timme mot 30-40 minuter till Trondheim.

– Dessutom hade vi hovrat så länge att vi skulle varit tvungna att tanka först, berättar Tim Wiklund.

Trots att alla gjorde sitt yttersta visade Gabiel och Leo inga livstecken. Leo hade legat i vattnet i uppskattningsvis två timmar och tjugo minuter.

– Flera faktorer gjorde att de överlevde. Ung ålder, flytväst, kallt vatten och därmed nedkylning av hjärnan. Tidigast möjlig start av hjärt-lungräddning och kontinuerlig HLR under transport till sjukhus. Sist men inte minst: transport till större sjukhus med möjlighet till uppvärmning i hjärt-lungmaskin, säger Nils Johan Berg, läkare vid St Olavs sjukhus i Trondheim.

För alla inblandade är lärdomen: ge aldrig upp.

– Jag vill inte ta åt mig någonting av det, men självklart var lokalkännedomen vi har och att vi kunde avläsa strömmar avgörande. Hade det gått ytterligare en halvtimme hade han nog inte överlevt. I mina ögon var Leo död när vi plockade upp honom och det kändes nästan som det inte var någon mening att göra något, men efter det här: kör på – det kan finnas hopp. Det har växt starkt hos mig, jag kommer aldrig att ge upp förrän en läkare säger att det inte går, säger Marcus Stålhandske.

Gunno Ivansson
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen