– Enligt jurister jag talat med innebär det här utfallet att en husägare kan begära skadestånd för de vattenskador vi orsakar i samband med en släckning. Då blir det ju knepigt hur man ska agera vid en olycka, säger Andreas Hoff, tillförordnad räddningschef Höga Kusten Ådalen.

Bakgrunden är brand i en personal- och verkstadsvagn utanför Härnösand i februari 2014. Underentreprenören till skogsbolaget SCA Forest Products noterade att avverkningsplatsen låg i anslutning till en mindre vattentäkt och kontaktade Härnösands Energi & Miljö (Hemab) som gav anvisningar var det var lämpligt att ställa upp vagnen.

Av okänd anledning fattade vagnen eld en natt.
– Det var en glasfiberbarack på hjul med en dieseltank under. I och med att det var glasfiber som brann lyckades man inte släcka med vatten och för att förhindra att dieseltanken skulle rämna tog man till skum, berättar Andreas Hoff.

SCA sanerade platsen direkt och fraktade bort 17 ton jordmassor. Sweco anlitades för provtagningar som visade att det inte fanns kvar några rester av varken diesel eller släckskum i marken. Provtagningar av de bortförda schaktmassorna visade däremot spår av PFOS, som numera är förbjudet. Värdet låg dock strax över detektionsgränsen.

Av oro för vattentäkten ansåg Hemab att det var nödvändigt med fortsatta markprover och kommunen förelade entreprenören och SCA att göra det. SCA ansåg att man inte kunde göras ansvarigt för åtgärder som räddningstjänsten vidtagit och överklagade till länsstyrelsen. Länsstyrelsen höll med kommunen och avslog överklagan.

Bolaget gick vidare och tog ärendet till Mark- och miljödomstolen i Östersund. Där hävdade SCA att räddningstjänsten inte levt upp till kunskapskravet och försiktighetsprincipen att välja bästa tillgängliga släckteknik för att inte riskera skada den aktuella vattentäkten. Därigenom har räddningstjänsten inte levt upp till miljöbalkens hänsynsregler och krav. Räddningstjänsten har varit vårdslös, det är den som lagt ut brandskummet och det kan inte SCA lastas för.

Räddningstjänsten är oförstående till hur mätningarna kan visa på PFOS-innehåll.

– Vi hävdar med bestämdhet att vi inte använt ett olämpligt skum eller gjort en vårdslös insats. Enligt produktbladet innehåller vårt skum, Moussol-APS F-10, som alla skum med perfluorerade ämnen, men inte PFOS, säger Andreas Hoff.

Mark- och miljödomstolen upphävde kommunens föreläggande och skriver:

"Enligt mark- och miljödomstolens bedömning har risken för spridning av perfluorerade ämnen i mark och grundvatten uppstått till följd av det släckskum som använts, varför prövningen av vem som är verksamhetsutövare måste göras gentemot användandet av detta. Mark- och miljödomstolen anser inte att bolaget har haft de faktiska och rättsliga möjligheterna att besluta vilken typ av släckskum som skulle använts vid släckningsarbetet, varför bolaget i miljöbalkens mening inte är att betrakta som verksamhetsutövare i detta fall. Det har således inte funnits förutsättningar för nämnden att förelägga bolaget att utföra undersökningar på det sätt som föreskrivits i föreläggandet."

Jan Waluszewski, skyddschef på SCA Forest Products, är nöjd med domen.

– Den bekräftar min uppfattning att den verksamhetsutövare som vidtagit åtgärderna får stå för konsekvenserna.

Den så kallade "däck-domen" i Malmö 2003 har ansetts relevant även för det här fallet men det anser varken Jan Waluszewski eller länsstyrelsen.

– Jag förstår mark- och miljödomstolens resonemang och är benägen att hålla med. Det är inte riktigt på samma sätt som i "däck-domen" då det var verksamhetsutövarens egendom som orsakade det hela. Man ska också ha med sig att domen inte innebär att man lägger belastningen på någon annan. Det kan ju faktiskt vara så – och det är ganska vanligt – att ingen anses ansvarig, säger Ulrica Åsberg, länsjurist länsstyrelsen Västernorrland.

För kommunen blev domslutet en överraskning.

– Vi tycker domen är felaktig och hade hoppats att kommunen skulle överklaga den, säger Andreas Hoff.

– Jag blev överraskad och hade nog trott att vårt beslut skulle hålla. Det känns som det är en lucka i lagstiftningen och att det behövs en rättspraxis, säger Monica Friman, handläggare på Härnösands kommun.

Ett skäl till att kommunen inte överklagade domen är ett uttalande från Jan Darpö, professor i miljörätt vid Uppsala universitet, med anledning av fallet i Hamre. Enligt hans uppfattning gjorde kommunen fel när ägaren till villan som brann förelades att ta vattenprover. För att få till stånd en prövning av räddningstjänstens ansvar rekommenderade Jan Darpö att kommunen i stället skulle rikta föreläggandet till räddningstjänsten.

– Vi har tittat på fallet i Hamre och diskuterar att förelägga räddningstjänsten, men det är inte hundraprocentigt klart, säger Monica Friman.