Den nationella risk- och förmågebedömningen är svar på ett regeringsuppdrag. Liksom tidigare bygger bedömningen huvudsakligen på landstingens och statliga myndigheters egna risk- och sårbarhetsanalyser, RSA. Andra underlag är Riksrevisionens granskning av länsstyrelsernas krisberedskapsarbete och MSBs egna analyser och utvärderingar.

Efter en analys av det samlade materialet har MSB kommit fram till fem områden som myndigheten ser som särskilt viktiga att arbeta med för att stärka krisberedskapen:

  • Arbetet med krisberedskap och civilt försvar behöver prioriteras högre av aktörerna.
  • Kunskap om roller och ansvar inom krisberedskapen behöver öka, särskilt avseende det geografiska områdesansvaret.
  • Arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser behöver utvecklas för att kunna användas som planeringsunderlag både för krisberedskap och civilt försvar.
  • Dimensionerande scenarier kan utgöra ett kompletterande verktyg för att planera och utveckla krisberedskapen.
  • Det behöver ställas tydligare krav på samhällsviktiga verksamheter.

Samtidigt som myndigheternas risk- och sårbarhetsanalyser i stora delar ligger till grund för bedömningen håller de inte riktigt måttet. De präglas av breda och övergripande riskbeskrivningar snarare än fördjupade analyser och måste utvecklas för att kunna utgöra planeringsunderlag och grund för bättre slutsatser på nationell nivå.

– Det som över lag saknas är den röda tråden mellan de delar som ska redovisas till oss. Det är uppenbarligen så att man identifierar tusentals risker som sedan inte alltid leder till några åtgärder.

Dels handlar det om att stödet från MSB ska bli bättre, dels att RSA-föreskrifterna behöver revideras. Ofta brister det i kunskaper.

– Det verkar saknas kunskap vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar. Man vet inte om man ska ha reservkraft i x antal timmar eller dygn, för man vet inte vilket hot man står inför och därför vill vi se dimensionerande scenarier. Det skulle kunna utgöra ett kompletterande stöd till aktörerna.

Identifieringen av samhällsviktiga verksamheter måste förbättras och eftersom mycket av krisberedskapen ligger i händerna på privata aktörer behöver det slutas fler samarbetsavtal mellan privata och offentliga aktörer.

– Det finns en okunskap om vad som är samhällsviktig verksamhet. En ingående del i arbetet med krisberedskap är att ha kunskap om samhällsviktig verksamhet. Genom att veta vilka delar av samhället som är mest prioriterad att upprätthålla vid en kris skapas förutsättningar för att kunna förebygga och hantera kriser. Det är dessutom kopplat till civilt försvar och där vill vi se krafttag så att vi vet vilka verksamheter som är extra viktiga för oss och som måste fungera.

En del risk- och sårbarhetsanalyser tar upp att man skrivit avtal om drivmedel, men eftersom många aktörer har skrivit avtal med samma leverantör har man ändå inte säkerställt leverans eftersom det saknas prioritering mellan aktörerna.

– På energisidan har vi exempel på att när det skrivs avtal har avtalet force majeure-klausuler om att avtalet inte gäller vid en kris.

Störningar i dricksvattenförsörjningen och informations- och cybersäkerhet är andra områden som MSB särskilt vill belysa och som behöver utvecklas.

– Den nationella risk- och förmågebedömningen ska tolkas som att vi står inför en rad utmaningar. Dels har vi en förändrad säkerhetspolitisk utveckling som är oroväckande tillsammans med klimatförändringarna som ställer ökade krav på oss, och att krisberedskapen har en del brister som är ganska allvarliga. Det görs mycket inom området, men vi har en del kvar att göra, säger David Källström Howding.